Detta är den tredje och avslutande delen i Dick Harrisons världshistoria om slaveriet. Som titeln antyder behandlar denna bok slaveri från år 1800 och fram till idag, och naturligt nog handlar en ganska stor del av boken om USA och sydstaterna, samt abolitionismen som började få luft under vingarna under 1800-talet. Slavhandeln förbjöds av de flesta västländer i början av 1800-talet, men slaveriet bestod - förbudet omfattade inte ägandet av slavar. Tvärtom blomstrade slaveriet i Nord- och Sydamerika, Afrika och Asien.
Västvärldens kolonisatörer och imperiebyggare lade Afrika under sig under skenet av att vilja befria de förtryckta massorna i det afrikanska slavsystemet, men bidrog i de flesta fall endast till att förstärka systemet genom sitt behov av billig arbetskraft. Afrikanska slavar byggde vägar och broar åt kolonialherrarna, och afrikanska slavinnor arbetade som tjänarinnor, konkubiner och prostituerade åt västerlänningar. Samma sak skedde i Asien, till exempel vid britternas ockupation av Indien, och det var först när moderlandet började protestera som västerlänningarna i kolonierna på allvar började göra något åt slaveriet - men försiktigt, så att den gamla makteliten i kolonierna inte blev stötta...
Harrison lägger en hel del krut på att beskriva slaveriet i sydostasien och på öarna utanför Afrikas östkust (Zanzibar, Mauretanien etc.), det slaveri som vi i väst inte vet särskilt mycket om. Vi lever gärna i övertygelsen om att slaveri i modern tid bara fanns i USA och att det försvann en gång för alla när nordstaterna vann inbördeskriget. Men slaveri har funnits i tusentals år och dör inte så lätt. På många håll i Afrika, Asien och Mellanöstern säljs människor, framför allt barn, som slavar - husslavar, jordbruksslavar, fabriksslavar, sexslavar. Trots att alla länder i teorin förbjudit slaveriet finns det fortfarande kvar, och de internationella myndigheter - FN, Amnesty etc. - som har till uppgift att utrota det gör inte ett särskilt effektivt jobb.
Det är viktigt med såna här böcker, antingen populärhistoriska, eller dokumentära, för att skapa en allmän opinion i en fråga som de flesta i den priviligierade västvärlden sopat längst bak i prioriteringsordningen, om de nu överhuvudtaget alls känner till den. Att någon, år 2008, fortfarande tycker att det är okej att äga en annan människa är ju bara bizarrt.
I vår herres hage – Julspecial 2024
10 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar