Maria Lang - Att vara kvinna

Det verkar som att Maria Lang är en författare jag tar till när jag egentligen inte har lust att läsa...

Att vara kvinna är skriven 1961, och jag inbillar mig att det är precis i början av kvinnorörelsen (ja, alltså inte den som gav kvinnor rösträtt, utan den där andra som skulle ha ut kvinnorna i arbetslivet och så vidare. Den som kan förknippas med ord som rödstrumpa och behåbränning). Hur som helst...

Camilla Martin har nu gjort entré i Christer Wijks liv, och Att vara kvinna börjar med att de tu grälar över Camillas beslut att spendera sin lediga tid i Sverige på en kvinnokoferens i Värmland istället för i Stockholm med Christer. Camilla är medlem i Kvinnoklubben, en nationell organisation startad av en kvinnlig riksdagsledamot, som bara har en representant för varje yrkesgrupp bland sina medlemmar - Camilla representerar alltså operasångerskorna. (Vilket inte kan vara en så väldigt stor yrkesgrupp i Sverige.)

På Blacksta bruk, där konferensen hålls, samlas alltså femtio yrkeskvinnor från hela Sverige för att lyssna på föredrag, hålla årsmöte och i största allmänhet utveckla Kvinnoklubbens agenda. Stämningen mellan medlemmarna i Stockholmsgrenen av klubben - dit bland annat ordföranden, riksdagskvinnan Eva-Gun Nyrén, tillhör - är dock något ansträngd, och allteftersom konferensen fortskrider blir det bara värre och värre.

Ni kan nog räkna ut vad som händer sen.

Det här var ytterligare en Langbok som jag inte hade läst tidigare, och den är skriven tillräckligt tidig för att fortfarande vara bra. Det är roligt med Camilla Martins uppdykande (även om jag är rätt säker på att jag inte läst boken där hon gör entré för första gången - i Ofärd i huset bor, tror jag). Nå, iallafall - helt ok bok. Och antagligen också ett inlägg i debatten om kvinnlig frigörelse...