Lögnen är den tredje boken om detektiven Maisie Dobbs och utspelar sig 1930 i London och Frankrike. I den här boken får Maisie uppdraget att ta reda på om sonen till en inflytelserik man verkligen dog i kriget eller inte - och hon förstår ganska snabbt att hennes uppdragsgivare, den kunglige advokaten sir Cecil Lawton, inte vill att sonen ska ha överlevt. Samtidigt blir hon kontaktad av sin gamla väninna Priscilla som vill att Maisie ska ta reda på vart Priscillas bror Peter egentligen dog. Han rapporterades saknad men inte stupad och nu vill Priscilla veta vad som egentligen hände med honom.
Båda dessa uppdrag kräver att Maisie reser till Frankrike, där hon också måste konfrontera sina egna minnen från kriget och skulden hon känner för att hon överlevt när så många andra dog. Som om det inte var nog utreder hon ett fall där en ung prostituerad flicka anklagas för mord, och blir själv hotad till livet.
Nu börjar jag tröttna på Maisie och hennes new age-flummiga psykologi/detektivarbete. I Lögnen antyds det (ganska grovt) rentav att Maisie är synsk... Hon känns inte som en riktig människa så som hon håller på, vilket också inkluderar sättet hon uttrycker sig på - så stelt och slutet, alltid reserverat och behärskat. I don´t buy it.
Det känns som att Winspear är en sån där människa som läser böcker om självhjälp och hemmasnickrad psykologi, och det försöker hon sedan uttrycka i sina egna böcker. Mycket healing med glädje och kärlek och annat som inte går hem hos mig. Om hon inte bättrar sig så kommer iallafall inte jag att läsa nästa bok om Maisie Dobbs.
I vår herres hage – Julspecial 2024
10 timmar sedan
Inlägg
6 kommentarer:
nä trovärdig kan man knappast kalla karaktären Masie Dobbs, men jag tycker att böckerna har en viss charm... å andra sidan har jag ju funnit mig i att läsa i osannolika actionhjältar som "Dirk Pitt" så jag är kanske avtrubbad
Ah, men Dirk Pitt är ju en fantastiskt bra actionhjälte! Jag älskar Clive Cusslers böcker, de är så underbart orealistiska.
Och visst är Maisie Dobbs-böckerna charmiga, men det blir bara för mycket new age-trams.
Nej, new age har jag också svårt för. Förstår dig precis. Samma känsla fick jag när jag läste Mons Kallentofts senaste.
Usch då, då ska jag nog inte läsa den. Jag har visserligen inte läst hans första heller, men känner inte heller nån förlust över det...
Jag har inte läst någon bok om Maisie Dobbs men alltid tyckt att de ser så där mysigt engelska ut,typ Agatha Christie. Är det någon som är läsvärd eller behöver jag helt enkelt inte bekymra mig om att läsa dem?
Alltså, det är klart att de är läsvärda (alla tre), det är bara jag som har lite hang-ups på new age-biten. Andra kanske tycker att just den biten är jättebra?
Skicka en kommentar