Till min boktomte

Jag har inte hört nånting av min boktomte än, men eftersom jag har en renodlad bokblogg och dessutom har varit med i två pocket & prassel-omgångar (och alltså har svarat på de vidhängande frågorna) så kanske hon inte känner att hon behöver höra av sig?

Hur som helst tänkte jag skriva ett (ganska långt...) hint-inlägg som många andra har gjort.

Jag läser, tja, inte det mesta kanske, men väldigt många olika genrer. Förr läste jag mest fantasy, deckare och skräck, numera finner jag att jag snarare lutar åt science fiction än fantasy, fortfarande läser oproportioneligt mycket deckare (dock inte svenska deckardrottningar! Läckberg och Marklund m. fl. göre sig icke besvär) och bara läser skräck ibland. Jag börjar också mer och mer läsa "vanliga" romaner, gärna historiska sådana (nej, jag gillar INTE Jan Guillou). Därmot skyr jag i princip allt som luktar chick lit; skämskudde-faktorn är för hög i den genren. Förekommer våldtäkt i en bok är det också nästan alltid en garanti för att jag inte ska läsa den (om jag vet om den i förväg) eller sluta läsa den (om jag redan börjat).

Det är inte så svårt att veta vilka böcker jag äger (länk i högermaginalen) samt vilka böcker jag läst sedan augusti 2007, eftersom alla finns på bloggen. Rör det sig om en bok som är skriven innan 2007 men inte finns med på bloggen, ja, då är det bara att chansa - risken finns att jag har läst den, men å andra sidan... kanske inte.

Vad mer? Jag dricker te men nästan aldrig kaffe, föredrar kryddiga teer (dock ej med anis/fänkål/lakrits eller ingefära) framför söta, men gillar också mint och citrus samt en del andra fruktiga smaker. Svart, grönt eller möjligen vitt te går bra, men jag är inte alltför förtjust i rött te. Jag dricker inte heller alkohol, inte på grund av någon övertygelse utan för att jag inte tycker att det är gott - likörpraliner är alltså ingenting för mig!

Favoritgodiset är, som för så många andra, choklad. Inte alltför mörk dock, eller om det är mörk choklad (över 70%), med något som bryter av chokladigheten, t.ex. mintsmak eller någon sorts fyllning. Naturgodis är gott, speciellt allt som är yoghurtdoppat, valnötter, torkade aprikoser och kanelöverdragna mandlar...

Jag har ett pågående handarbetsprojekt (som numera ligger i träda, men nån dag ska jag komma mig för att fortsätta): att lära mig virka mormorsrutor. Jag vill virka en pläd, nämligen... Nån dag ska jag även lära mig att sticka. Annars... tja, jag är filmfantast, gillar att baka och laga mat och favoritfärgerna är grönt och lila.

Tja, det var väl det hela. =)

Jeffery Deaver - Blunddockan

Blunddockan utspelar sig strax efter Tid att dö, vilket är den första boken där CBI-agenten Kathryn Dance förekommer. I Blunddockan har agent Dance istället fått en helt egen bok där Lincoln Rhyme och Amelia Sachs figurerar endast i periferin. Kathryn Dance är alltså agent för CBI (Californian Bureau of Investigation) och expert på kinesik, läran om kroppspråk och fysiskt beteende. Som kinesikexpert är hon en av CBI:s främsta förhörare.

Blunddockan börjar när Kathryn ska förhöra den dömde mördaren Daniel Pell. Han mördade en hel familj (förut den yngsta dottern, som låg och sov och därför kallades Blunddockan i pressen) för åtta år sedan och har suttit i ett maximum security prison sedan dess. Nu har CBI fått tips om ett annat mord begånget av Pell, och flyttar honom därför från fängelset till CBI:s lokaler för att Kathryn ska kunna förhöra honom.

Men någonting går snett, och Pell lyckas rymma. Nu måste Kathryn och hennes kollegor på CBI, delstatspolisen och även FBI fånga honom innan han försvinner för gott - eller, ännu värre, mördar någon annan. Men Daniel Pell är inte en vanlig brottsling. Han är en karismatisk sektledare som utan problem lyckas knyta trasiga människor till sig, och få dem att göra vad som helst för honom...

Jag gillar Jeffery Deavers böcker, även om han hade några lågvattenmärken där ett tag (jag var till exempel inte särskilt förtjust i vare sig Den tomma stolen eller Stenapan). I Tid att dö tyckte jag att han skärpte till sig bra och trots att jag hade flera uppehåll i Blunddockan för att läsa andra böcker så tycker jag att den definitivt hör till hans bästa. Spännande, med ett bra flyt - fast kanske lite för många slut? För många lösa trådar som skulle knytas ihop?

Det jag kan ha att anmärka på är språket, som känns taffligt (måste vara översättningen), och så börjar jag faktiskt vara lite less på konceptet den onaturligt listige psykopaten som känns lite uttjatat. Men eftersom Kathryn Dance är en så oerhört sympatisk huvudperson så kan jag faktiskt ha överseende med det. Jag hoppas att det kommer fler böcker med henne.

Maria Lang - Att vara kvinna

Det verkar som att Maria Lang är en författare jag tar till när jag egentligen inte har lust att läsa...

Att vara kvinna är skriven 1961, och jag inbillar mig att det är precis i början av kvinnorörelsen (ja, alltså inte den som gav kvinnor rösträtt, utan den där andra som skulle ha ut kvinnorna i arbetslivet och så vidare. Den som kan förknippas med ord som rödstrumpa och behåbränning). Hur som helst...

Camilla Martin har nu gjort entré i Christer Wijks liv, och Att vara kvinna börjar med att de tu grälar över Camillas beslut att spendera sin lediga tid i Sverige på en kvinnokoferens i Värmland istället för i Stockholm med Christer. Camilla är medlem i Kvinnoklubben, en nationell organisation startad av en kvinnlig riksdagsledamot, som bara har en representant för varje yrkesgrupp bland sina medlemmar - Camilla representerar alltså operasångerskorna. (Vilket inte kan vara en så väldigt stor yrkesgrupp i Sverige.)

På Blacksta bruk, där konferensen hålls, samlas alltså femtio yrkeskvinnor från hela Sverige för att lyssna på föredrag, hålla årsmöte och i största allmänhet utveckla Kvinnoklubbens agenda. Stämningen mellan medlemmarna i Stockholmsgrenen av klubben - dit bland annat ordföranden, riksdagskvinnan Eva-Gun Nyrén, tillhör - är dock något ansträngd, och allteftersom konferensen fortskrider blir det bara värre och värre.

Ni kan nog räkna ut vad som händer sen.

Det här var ytterligare en Langbok som jag inte hade läst tidigare, och den är skriven tillräckligt tidig för att fortfarande vara bra. Det är roligt med Camilla Martins uppdykande (även om jag är rätt säker på att jag inte läst boken där hon gör entré för första gången - i Ofärd i huset bor, tror jag). Nå, iallafall - helt ok bok. Och antagligen också ett inlägg i debatten om kvinnlig frigörelse...

Maria Lang - Farliga drömmar

Eftersom jag hade hamnat på en sorts platå i båda de böcker jag höll på med stack jag emellan med lite Maria Lang som jag inte läst tidigare. Farliga drömmar är en av de första böckerna utan Puck och Einar Bure, och den har också den egenheten att det inte ens är Christer Wijk som är den egentliga huvudpersonen, utan den unga kvinnan Malin Skog, som arbetar som sekreterare på ett bokförlag.

Malin får uppdraget att bli författaren och nobelpristagaren Andreas Hallmans tillfälliga privatsekreterare, och reser iväg till det Hallmanska residenset Hall i Västmanland. Till saken hör att Andreas Hallman är ytterst folk- och publicitetsskygg; han visar sig nästan aldrig offentligt och till familjegodset Hall, där Andreas bor med sin fru, tre vuxna barn och en svärdotter, släpps ingen in oinbjuden.

När Malin kommer till Hall är stämningen tryckt och hon lägger snart märke till slitningarna i familjen. Andreas Hallman är en despot som regerar sin familj med absolut makt, något som vissa finner sig bättre i än andra. Malin är ett ovälkommet inslag i familjebilden, och det dröjer inte länge förrän dramat kulminerar i ond, bråd död...

Vilket förstås medför att Christer Wijk kopplas in.

Farliga drömmar är inte en av Langs absolut bästa deckare, men den ligger ljusår över vissa av hennes senare böcker. 1958, när boken skrevs, var Lang fortfarande på topp. Språket är bra och intrigen välgjord; den är faktiskt väldigt bra men kan inte riktigt mäta sig med hennes allra första böcker (från Mördaren ljuger inte ensam till Mörkögda augustinatt). Det stora felet är naturligtvis att Puck inte är bokens jag...

Julklappspåsen

Jag ska skicka mitt paket till Laflasa, och få paket från Lilla livet, stort. Jag har redan börjat med att skicka ett gäng frågor till Åsa på Laflasa, som hon mycket snällt har besvarat på sin blogg. Nu ska jag börja fundera!

Bok.nu

Nu har även jag blivit medlem på Bok.nu (inte helt otippat heter jag Martina även där), och efter att ha betygsatt ett antal böcker har jag nu fått en liten lista på boktips. Tydligen ska jag gilla:

• Joseph Heller - Moment 22 (lättköpt tips där med tanke på att jag även listat den som "tänker läsa").
  
• Jorge Luis Borges - Biblioteket i Babel (tja, varför inte).
• F. A. Hayek - Vägen till träldom (aldrig hört talas om).
  
• William Golding - Flugornas herre (nja, där hade de lite fel. Jag har läst den och en fyra, som de trodde att jag skulle ge den, får den inte).
  
• Arundhati Roy - De små tingens gud (se Moment 22).
• Pär Lagerkvist - Dvärgen (har jag aldrig reflekterat över att läsa tidigare).
• Cora Sandel - serien om Alberte (denna har jag däremot funderat på att läsa).
  
• Väinö Linna - Okänd soldat (hmmm. Mja, kanske).
• James Clavell - Shogun (har haft den på läslistan ett bra tag).
  
• Sylvia Plath - Glaskupan (om jag är rätt informerad så är detta en roman, så då går den väl an. Jag är inte så mycket för att läsa lyrik).
  
• Anita Nair - Kvinnor på ett tåg (inte heller varit sugen på att läsa tidigare, men kanske nu).
• Johanna Thydell - I taket lyser stjärnorna (se ovan. Har dock funderat på att ge den till nån av mina småsystrar).
  
• Monica & Lisa Eisenman - Vinterns söta (inte lika bra som Två systrars söta).
• Majgull Axelsson - Rosario är död (finns på läslistan).
• John Fowles - Illusionisten (se ovan. Har dock läst The Collector, som jag inte gillade).

Tja, nu måste jag ju läsa en del av de här boktipsen och se hur rätt de träffade.

Ännu fler vårnyheter

Från Libris:

• William Paul Young - Ödehuset
• Margaretha Sturesson - Om det så skulle kosta mig livet: en sann berättelse

Från Natur & Kultur:

• David Wroblewski - Berättelsen om Edgar

Inte så mycket intressant, men några böcker iallafall.

Dorothy Sayers - Naturlig död?

Naturlig död? är en tidig Sayersdeckare, den tredje i ordningen närmare bestämt, och här får lord Peter Wimsey verkligen utveckla alla de drag som jag gillar hos honom. Det till synes planlösa men intelligenta svamlandet, till exempel! Lord Peter är som allra bäst när han talar i citat.

Wimsey och hans gamle vän Charles Parker - kommissarie Parker vid Scotland Yard - sitter i godan ro på en restaurang och pratar om lite allt möjligt. De kommer in på ett fall med en läkare som inte rapporterat ett möjligt mord, och hyser där delade åsikter: Parker anser att det är varje människas plikt att rapportera allt skumt till polisen, medan Wimsey tar läkarens parti och menar att denne inte skulle kunna praktisera särskilt länge efter en sådan skandal. Han får oväntat medhåll av en ung man som sitter vid bordet bredvid, en ung man som presenterar sig själv som läkare och berättar att han själv hamnat i precis denna situation. Naturligtvis ber Wimsey och Parker honom att vidareutveckla sin historia - och därigenom får Wimsey nys på vad han tror är "det perfekta brottet". Eftersom han är som han är börjar han genast nysta i saken.

Som jag skrev ovan får Wimsey chansen att briljera i excentriciteter i denna bok, men det är ingenting som direkt utmärker just Naturlig död? - han är alltid sån. I denna bok får man dock stifta bekantskap med miss Climpson, Wimseys ovärderliga medhjälpare; en liten tant med stickning och massor av frågor som inte kan väcka den ringaste misstänksamhet och just därför är ypperlig som detektiv. Miss Climpsons förmåga att skriva brev är fasansfull, men själv är hon ytterst gemytlig och synnerligen behjälplig både i den här boken och i flera andra.

Naturlig död? är en ganska blodig Sayersdeckare (och för att vara en pusseldeckare), men i slutändan excellerar lord Peters skarpsinne och mördaren överbevisas elegant. Och precis som alla andra böcker om lord Peter är det trevlig läsning, intelligent ihopkommet och välskrivet.

En bokenkät

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Innan jag började bokblogga kommer jag inte ihåg vilka de dåliga böckerna var, men E.B. (efter bloggen) var det Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg. Fy.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Samma där, I.B. (innan bloggen) vet jag inte, men E.B. är det nog jämnt skägg mellan Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger (gråtbok) och The Terror av Dan Simmons (den jag levde mig in i mest). Ja, och Vägen av Cormac McCarthy. *Uppdaterat* Men hallå, hur kunde jag glömma - jag vet ju visst vilken bok det var I.B. Microslavar av Douglas Coupland, förstås! Silly me.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Här har jag faktiskt minnen I.B. - när jag var, tja, i mellanstadieåldern eller så läste jag mycket Maria Lang, och när Einar börjar prata om liklukt i skolans aula i Farligt att förtära var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och läsa Kittyböcker för att kunna somna. Annars ligger väl Stephen King bra till.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag har en del bokmärken från Library Lover-kampanjen, några Fråga biblioteket-märken, tre "vanliga" bokmärken med motiv av bambu, gamla böcker och nån sorts fantasy-bild, samt ett magnetiskt bokmärke från Trelleborg. Förutom dessa använder jag kragspeglar av furirs (tror jag det var, eller fänriks) grad samt bibliotekskvitton, gamla vykort och vad som nu kan ligga i närheten. ALDRIG hundöron!

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...?
När som helst. Arbetslös…

6. Vad var den första bok du läste?
Jag lärde mig att läsa så tidigt, så det kommer jag inte ihåg.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Det beror på – pocket är ju billigare och smidigare, men det kan vara snyggt med inbundet i bokhyllan. Generellt sett föredrar jag nog pocket dock.

8. Vilken bok läser du nu?
Två – Dark Fire av C. J. Sansom och Blunddockan av Jeffery Deaver.

9. Och vilken sida är du på?
Sidan 55 i den första och 220 i den andra. Dark Fire har fått stryka på foten för en del andra böcker.

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Nej, fy. Endast av rena olyckshändelser, t.ex. att jag höll på att dränka en stackars bok genom att lägga den i en pöl med utspillt vatten som jag inte såg.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Tja, ibland. Men jag vill nog ha ett hum om handlingen också.

12. Sidantalet, då?
Nej.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Ja, massor. Jag är en typisk omläsare.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Tja, jag har tappat böcker på tårna några gånger…

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Nej, jag gör mig av med böcker jag inte gillar. Säljer, ger bort eller moochar.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nån gång ibland, om jag bara måste läsa vidare fastän jag behöver gå på toaletten.

18. Just det, läser du i badrummet?
Se ovan. Jag har inget badkar, och även om jag hade det så skulle jag inte läsa i badet - jag tappar lätt boken när jag läser på rygg och jag vill inte att den ska dö drunkningsdöden…

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har en anteckningsbok där jag skriver upp böcker att läsa (och en önskelista på Adlibris som börjar gå lite överstyr). Lästa böcker för jag in i ett excel-dokument, och jag listar även ägda med olästa böcker på bloggen (och i ett excel-dokument). Alla ägda böcker finns på bloggen under länken I min bokhylla, samt i (guess what) ett excel-dokument. Bloggen är min läsdagbok.

Funnen här!

Ja just det

Nu har jag ju visserligen redan avslöjat mig för personen jag varit hemlig bokvän åt, men jag kan ju ändå säga att det är Lyran på Lyrans Noblesser som fått mina paket! Min egen hemliga bokvän var garderobstrollet Marie.

Nu ska det bli väldigt spännande att få reda på vem som blir min inte så hemliga bokvän i Julklappspåse Large-utbytet!

Dick Harrison - Slaveri: 1800 till nutid

Detta är den tredje och avslutande delen i Dick Harrisons världshistoria om slaveriet. Som titeln antyder behandlar denna bok slaveri från år 1800 och fram till idag, och naturligt nog handlar en ganska stor del av boken om USA och sydstaterna, samt abolitionismen som började få luft under vingarna under 1800-talet. Slavhandeln förbjöds av de flesta västländer i början av 1800-talet, men slaveriet bestod - förbudet omfattade inte ägandet av slavar. Tvärtom blomstrade slaveriet i Nord- och Sydamerika, Afrika och Asien.

Västvärldens kolonisatörer och imperiebyggare lade Afrika under sig under skenet av att vilja befria de förtryckta massorna i det afrikanska slavsystemet, men bidrog i de flesta fall endast till att förstärka systemet genom sitt behov av billig arbetskraft. Afrikanska slavar byggde vägar och broar åt kolonialherrarna, och afrikanska slavinnor arbetade som tjänarinnor, konkubiner och prostituerade åt västerlänningar. Samma sak skedde i Asien, till exempel vid britternas ockupation av Indien, och det var först när moderlandet började protestera som västerlänningarna i kolonierna på allvar började göra något åt slaveriet - men försiktigt, så att den gamla makteliten i kolonierna inte blev stötta...

Harrison lägger en hel del krut på att beskriva slaveriet i sydostasien och på öarna utanför Afrikas östkust (Zanzibar, Mauretanien etc.), det slaveri som vi i väst inte vet särskilt mycket om. Vi lever gärna i övertygelsen om att slaveri i modern tid bara fanns i USA och att det försvann en gång för alla när nordstaterna vann inbördeskriget. Men slaveri har funnits i tusentals år och dör inte så lätt. På många håll i Afrika, Asien och Mellanöstern säljs människor, framför allt barn, som slavar - husslavar, jordbruksslavar, fabriksslavar, sexslavar. Trots att alla länder i teorin förbjudit slaveriet finns det fortfarande kvar, och de internationella myndigheter - FN, Amnesty etc. - som har till uppgift att utrota det gör inte ett särskilt effektivt jobb.

Det är viktigt med såna här böcker, antingen populärhistoriska, eller dokumentära, för att skapa en allmän opinion i en fråga som de flesta i den priviligierade västvärlden sopat längst bak i prioriteringsordningen, om de nu överhuvudtaget alls känner till den. Att någon, år 2008, fortfarande tycker att det är okej att äga en annan människa är ju bara bizarrt.

Sidan 56

Jag har gjort den här uppgiften tidigare (då var boken Se, döden på dig väntar av Maria Lang), men jag gör den igen.

1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

"Snälla Gud, bara en liten lur", muttrade han när han släckte lampan, men han misstänkte starkt att han den här gången inte skulle bli bönhörd."

Och den här gången gör jag som En bok om dagen och säger: gissa vilken bok! ;) Det borde inte vara alltför svårt...

*Uppdatering* Tydligen var det för svårt. Citatet kommer från Sömnlös av Stephen King.

Andra nyheter att sukta efter

Mina två nya älsklingar Dan Simmons och China Miéville kommer båda med en ny roman nästa år! Dan Simmons Drood kommer i februari och China Miévilles The City & the City i maj. Dessutom släpper Miéville ytterligare en bok 2010, Kraken.

Woho!

Vårens nyheter

Nu börjar förlagen komma med sina vårkataloger, och det finns en del intressant i dem...

Från Kabusa Böcker:

• Kristina Hård - Alba

Från Albert Bonnier:

• David Lagercrantz - Syndafall i Wilmslow
• Barbara Ewing - Under stjärnor av glas
• Junot Diaz - Oscar Waos korta förunderliga liv
• Carlos Ruiz Zafón - Ängelns lek
• Pauline Wolff - Swede
  
• Michael Greenberg - Den dagen min dotter blev galen: en pappas berättelse *
  
• Vivi Edström - Livets gåtor: Jane Austen *
  
• Fredric Bedoire - Hugenotternas värld *
  
• Cormac McCarthy - No country for old men (svensk översättning)
  
• Paul Auster - Mannen i mörkret (som jag dock hellre läser på engelska)
• Philip Roth - Vålnaden försvinner (samma där)

Från Norstedts:

• Lars Sund - En lycklig liten ö
• Siri Hustved - Sorgesång (The Sorrows of an American, eventuellt läser jag den på engelska också)
• Steve Toltz - En bråkdel av det hela
• Michele Giuttari - De oskyldigas orden
• Tom Rob Smith - Barn 44
• Joe Hill - Vålnader (pocket)

Från Ordfront:

• Kalle Dixelius - Toffs bok

* = facklitteratur

Jacqueline Winspear - Lögnen

Lögnen är den tredje boken om detektiven Maisie Dobbs och utspelar sig 1930 i London och Frankrike. I den här boken får Maisie uppdraget att ta reda på om sonen till en inflytelserik man verkligen dog i kriget eller inte - och hon förstår ganska snabbt att hennes uppdragsgivare, den kunglige advokaten sir Cecil Lawton, inte vill att sonen ska ha överlevt. Samtidigt blir hon kontaktad av sin gamla väninna Priscilla som vill att Maisie ska ta reda på vart Priscillas bror Peter egentligen dog. Han rapporterades saknad men inte stupad och nu vill Priscilla veta vad som egentligen hände med honom.

Båda dessa uppdrag kräver att Maisie reser till Frankrike, där hon också måste konfrontera sina egna minnen från kriget och skulden hon känner för att hon överlevt när så många andra dog. Som om det inte var nog utreder hon ett fall där en ung prostituerad flicka anklagas för mord, och blir själv hotad till livet.

Nu börjar jag tröttna på Maisie och hennes new age-flummiga psykologi/detektivarbete. I Lögnen antyds det (ganska grovt) rentav att Maisie är synsk... Hon känns inte som en riktig människa så som hon håller på, vilket också inkluderar sättet hon uttrycker sig på - så stelt och slutet, alltid reserverat och behärskat. I don´t buy it.

Det känns som att Winspear är en sån där människa som läser böcker om självhjälp och hemmasnickrad psykologi, och det försöker hon sedan uttrycka i sina egna böcker. Mycket healing med glädje och kärlek och annat som inte går hem hos mig. Om hon inte bättrar sig så kommer iallafall inte jag att läsa nästa bok om Maisie Dobbs.

Annoying

Blogger har av någon anledning slutat skicka mail till mig när nån lämnar en kommentar. Jag kollade om det var så att min adress fallit bort eller så, men nej, den finns kvar - och ändå, inga mail. Så det kan bli så att jag missar en kommentar här och där om det där inte börjar fungera igen.

Tur i oturen

Ja, även fast jag beklagar mig är det en himla tur att jag inte bor i en stad med en SF-bokhandel. Min ekonomi hade varit i allvarlig fara... Jag hittar böcker att lägga på min önskelista varje gång jag får deras nyhetsbrev, denna gång blev det dessa:

• Michael Flynn - The January Dancer
• Paul J. McAuley - The Quiet War
• Dave Freer & Eric Flint - Slow Train to Acturus
• Justina Robson - Going Under (samt Selling Out, den andra delen i Quantum Gravity-serien. Den första har jag, jag har bara inte kommit mig för att läsa den än...)

Ja, det var ju nästan hela nyhetsbrevet. Och det var bara science fiction... Det kommer ett om fantasy också.

Pocket & prassel 2.0, tredje och sista paketet

Idag dök det upp, det sista pocket & prassel-paketet (ja, om man inte räknar med Julklappspåse Large då förstås), och ett fint paket var det:

• Fladdermusmannen av Jo Nesbø. Första boken om Harry Hole, kul! Jag har tänkt läsa Nesbø men medvetet avhållit mig från att köpa hans böcker, i förhoppning om att jag skulle få någon av dem av min hemliga bokvän. ;)
• Läkerol Forest Berries (en ny smak, tydligen).
• En kaka Marabou Premium Dark Raspberry, en mycket god choklad.
  
• En påse Risenta nöt- och fruktmix samt två Kellogg´s Nuts about nuts-crunchy bars; hur bra som helst som snacks till morgondagens långa bilresa. (Sambon ska på studiebesök på en utbildning i Övertorneå, och han har inte körkort så jag ska köra honom dit. Vi ska stiga upp klockan FEM på morgonen! Huvva.)
  

Och ett brev där min bokvän berättar att det här är prassel som hon (ja, jag är säker på att det är en hon) själv tycker om!

Tack så mycket för alla paket, och ja, det är klart att jag är nyfiken på vem du är - pip gärna till i kommentatorsbåset. =)

Julklappspåse Large!

Nu är det dags för en ny Pocket & prassel-variant som bara kommer att bestå av ett paket; Julklappspåse Large!

Som vanligt är det En bok om dagen som håller i det hela, och här hittar man inlägget med all information. Senaste anmälningsdag är 20 november, så släng er på datorn nu och skicka iväg ett mail.

2 kg* kan tyckas mycket, som flera har påpekat, men man får använda fantasin och skicka iväg lite allt möjligt roligt (nu är ju de där large-påsarna inte så vansinningt stora, så "lite allt möjligt" måste innefatta åtminstone ett par tunga grejer). Jag har fått lite inspiration till det genom vännen S deltagande i ett internationellt (!) pryttelutbyte som hon samlat prylar till under hela hösten...

*Eller vad det nu blir, för nu börjar det diskuteras om det är en för hög vikt - svår att komma upp i med den begränsade storleken på påsen. Och det kan jag väl hålla med om... Kanske bättre att säga "fyll påsen till bredden med roliga saker (och minst en bok)"?

Bloggträff?

Hur är det, finns det några fler bokbloggare i Luleå med omnejd? Är dessa eventuella bokbloggare sugna på att ha en bloggträff? Det är jag. Om det finns några, så kan ni väl pipa till i kommentatorsbåset om ni skulle vilja träffas eller inte - jag föreslår, tja, en lördag eller så (vilken dag som helst egentligen, men en del människor har ju jobb) på Kulturcaféet (på Kulturens Hus i Luleå). Jag har nämligen inte fikat där sen det blev Kulturcaféet istället för Robert´s Coffee. Och visst vore det ett lämpligt ställe, nära till biblioteket och allt?

Maria Lang - Rosor, kyssar och döden

Rosor, kyssar och döden är en av de äldre av Langs böcker. Den utspelar sig i början av femtiotalet, när Puck och Einar varit gifta i två år, och i denna bok är de på semester* i Bergslagen när Einar får ett brev från Christer Wijk, ett brev vars innehåll både Puck och Einar blir ganska förvånade över.

Christer ska förlova sig! Den blivande bruden är ingen mindre än Gabriella Malmer, barnbarn och arvinge till den förmögne disponent Malmer i Rödbergshyttan. Puck och Einar har blivit inbjudna till förlovningsfesten, men eftersom de ändå är i krokarna bestämmer de sig för att titta in några dagar i förväg. I Rödbergshyttan blir de väl mottagna och kvarbjudna över natten, och då Puck drar på sig en svår förkylning blir hon ombedd att stanna kvar hos familjen Malmer och kurera sig medan Einar far vidare till Skoga och gör undan lite arbete och annat innan själva förlovningsfesten.

Naturligtvis går det som det går, och ond bråd död inträffar i princip omgående. Christer gör sitt bästa för att hålla sig i bakgrunden - det är trots allt ganska ofint att som kriminalkommissarie förhöra sin fästmös familj när en av dem förmodligen är en mördare - men blir så småningom så insyltad i utredningen att han i vanlig ordning tar över hela showen. Alla de klassiska pusseldeckardetaljerna finns med - hemligheter och lögner, en grandios slutscen, diverse teorier åt olika håll som framläggs innan MÖRDAREN** slutligen avslöjas.

Anledningen till att Langs tidiga böcker är så mycket bättre än de senare är att de tidiga (femtio- och tidigt sextiotal) är så mycket mer intelligent ihopkomna än de senare. Språket är bättre (inga bastardiserade meningar med inslängda "sa hon" och "utropade han"), miljö- och personbeskrivningarna mer levande. Det är som att böckerna är skrivna av två helt olika författare. Det här är första gången som jag läst en sen och sedan en tidig bok direkt efter varann, så jag har faktiskt aldrig tänkt på det förut - jag tyckte bara att de senare inte var lika bra.

Rosor, kyssar och döden är hur som helst en väldigt bra bok. Det var länge sen jag läste den sist, så den var dessutom väldigt spännande, eftersom jag inte kom ihåg vem som var mördaren - och viktigast av allt, Puck och Einar är med.

*Nå ja, en semester där släktforskning i dammiga gamla kyrkoarkiv spelar en stor roll.

**Om nån undrar varför jag alltid kapitaliserar ordet mördaren när jag skriver om Maria Langs böcker så är det för att Meta i Mörkögda augustinatt gör det vid ett tillfälle, och det är verkligen så DRAMATISKT mördaren framställs i Langs böcker - det borde stå med versaler helt enkelt.

Maria Lang - Körsbär i november

Jag trodde att jag hade läst Körsbär i november men det hade jag tydligen inte gjort, märkte jag - jag kände inte alls igen boken när jag började läsa den. Så bra, då platsar den ju i läsutmaningen. (Bok 85 - femton böcker kvar till målet!)

Körsbär i november är en ganska sen Lang-deckare. Den är skriven 1976 och utspelar sig 1975, i början av november i Skoga. Christer Wijk är på Allhelgonabesök hos sin mamma Helena som för att få honom att tänka på annat (än hustrun Camilla och deras äktenskapliga problem) börjat prata om ett misstänkt dödsfall som ägde rum i Skoga 25 år tidigare. Mordet, om det var ett mord, preskriberas om bara några dagar. Christer blir förstås intresserad. Han var utomlands när det hände och vet inte särskilt mycket om fallet, men turen vill att en av de inblandade i dramat är inneboende hos Helena Wijk, och genom henne träffar han de övriga misstänkta. Om han ska kunna lösa mordet och fånga MÖRDAREN måste han skynda sig...

För att vara en så pass sen Lang-deckare är det en helt ok bok. Maria Lang blev ju som bekant bara sämre och sämre (hennes sista bok, Se Skoga och sedan... från 1990, var enbarmligt usel) men ännu på 70-talet hade hon inte riktigt förlorat skärpan - även om jag irriterar mig storligen på hennes sätt att bryta upp många repliker med "sa hon" eller "frågade han". Exempel:

"Då, sa Helena Wijk, är jag nöjd."

eller

"Jag, sa Lisa, har mina finskor kvar hemma i våningen!"

Melodin blir liksom helt fel. Men Körsbär i november är iallafall inte lika hemsk som Vi var tretton i klassen (1973), i den boken är nästan varenda replik skriven på det sättet. Konstigt, för så skrev hon inte under femtiotalet. Var det kanske så man skulle skriva runt 1975?

Puck och Einar är inte heller med i de senare böckerna - visst hade det varit kul om de varit det, så att man hade fått följa dem lite längre, när barnen växt upp? - så Christer får klara sig utan en sidekick att ha lite UST med. Eftersom mordet skedde för så länge sedan är boken dessutom relativt oblodig, och den stora avslöjningsscenen (så obligatorisk i pusseldeckare) saknas tyvärr nästan helt.

Som säsongsbunden läsning är Körsbär i november dock alldeles utmärkt. Den tar sin början på Allhelgonadagen och slutar på Gustav Adolfsdagen den 6 november, så jag läste den i precis rätt tid.

Ny layout, igen

Jag har gjort en blogg-makeover igen, denna gång till ett vintertema. Är inte helt nöjd med bilden dock, det är en smal rand högst upp i headern som inte fylls (åtminstone på min dator).

Vad tycks?

Mary Ann Shaffer - Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Vilken bok! Titeln är verkligen "a mouthful", men låt inte det avskräcka er - Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap har allt en boknörd kan begära.

Boken utspelar sig i Storbritannien och på ön Guernsey, en av kanalöarna, år 1946. Strax efter kriget alltså, och kriget är fortfarande mycket levande i människornas tankar och minnen. Det är fortfarande ransonering på många varor - kläder, skor, olika matvaror - och Europa har precis börjat resa sig ur askan, borstat av sig dammet och börjat bygga upp det kriget raserat.

I denna miljö håller den unga författarinnan Juliet Ashton som bäst på att göra reklam för sin bok, en samling av de "peppa upp befolkningen i krigstid"-krönikor hon skrev för en tidning under kriget. En dag får hon ett brev av en man, Dawsey Adams, på ön Guernsey. Han hittade Juliets namn och adress i en gammal bok, och kontaktar henne för att be henne leta reda på fler böcker av samme författare åt honom. Samtidigt berättar han att han är en medlem av Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, som startades under kriget då ön var ockuperat av tyskarna. Juliet blir fascinerad av mannens brev och börjar brevväxla med honom och de andra medlemmarna av litteratursällskapet, som har en tung och svår historia att berätta om ockupationen och upplevelserna under kriget.

Det låter kanske inte som den allra mest upplyftande boken i världshistorien men den är så mycket mer än en eländesskildring, snarare är den en skildring av glädjen, modet och hoppet som människorna på Guernsey försökte hålla fast vid under de svåra åren. Medlemmarna i litteratursällskapet använde böckerna som en verklighetsflykt men också som ett sätt att utveckla sig själva (trots att sällskapet bildats av nödtvång och slump!), och genom sällskapet har de funnit vänner på de mest oväntade ställen.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är något så omodernt som en brevroman, vilket fungerar ovanligt bra. I vanliga fall (t.ex. när jag läste, men inte orkade läsa klart, Egyptologens gåta av Arthur Phillips) brukar jag inte gilla brevromaner, men i denna bok kändes den formen helt självklar. Jag hoppades rentav att Juliet aldrig skulle besöka Guernsey eftersom jag trodde att Shaffer då skulle övergå till att skriva en "vanlig" roman! Så var dock inte fallet; breven fortsätter genom hela boken.

Stämningen är rakt igenom mysig, trots fläckvisa eländesskildringar av krigsår med svält och allmän nöd, scener från koncentrationsläger, fasa och död. Tonen är ömsom glad och humoristisk, ömsom sorgsen eller melankolisk - det beror ju helt på vem som skrivit brevet och vad det handlar om. Boken är också fylld av ett gäng härliga människor, dels Juliet själv men också hennes förläggare och människorna på Guernsey (till och med en riktig ragata som skriver för att försöka hindra Juliet från att skriva en artikel i Times om litteratursällskapet!). Kärleken till böcker och läsning - som Juliet och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap delar - lyser igenom på var och varannan sida, och jo, det får plats en gnutta romantik också...

En riktig mysbok, det här! Fantastisk höstläsning (nå ja, mer eller mindre vinterläsning...) med en filt och en kopp te. Det enda problemet med den är att den tar slut så fort.

Kathy Reichs - Break No Bones

Av en ren slump bestämde jag mig för att läsa Cross Bones före Break No Bones, och det var ju bra för det visade sig att de utspelar sig i den ordningen.

I Break No Bones är Tempe Brennan i South Carolina och leder en kurs i arkeologi för University of North Carolina. Tillsammans med sina studenter gör Brennan en utgrävning på en ö utanför Charleston, och de hittar mer än de förväntade sig. Förutom ben från gamla indianstammar gräver de nämligen upp ett lik av färskare datum, och Brennan dras in i en mordutredning som blir otäckare än någon annan hon tidigare arbetat med.

Som om detta inte är nog uppstår dessutom svartsjuka och rivalitet mellan Brennans f. d. man, som kommer på oväntat besök, och hennes nye pojkvän Andrew Ryan - som också kommer på oväntat besök.

Break No Bones var inte lika bra som Cross Bones; jag tror att det var ämnet - själva anledningen till morden - som inte intresserade tillräckligt mycket. Jag blev dessutom mest irriterad på förvecklingarna mellan Ryan, Brennan och Brennans ex, eftersom jag inte gillar såna där ovidkommande saker som kommer och stör utredningen av ett brott. (Det kanske är därför jag gillar pusseldeckare? Inga irrelevanta sidospår.) En mellanbok - jag har läst både bättre och sämre Reichs-deckare, helt enkelt.

Neil Gaiman - The Graveyard Book

The Graveyard Book är en ungdomsbok, en övernaturlig version av Kiplings The Jungle Book där huvudpersonen blir uppfostrad av spöken istället för vargar.

Boken handlar om Bod, en pojke vars familj blir mördad av en man vid namn Jack. Pojken själv kommer undan genom att tulta iväg (jo, han är inte mer än något år gammal) till en kyrkogård där han blir omhändertagen av spökena Mister och Mistress Owens. De döper honom till Nobody - "Bod for short" - och ger honom The Freedom of the Graveyard, vilket gör att han kan leva bland spökena, se dem och uppträda som dem.

Nobody Owens växer upp på kyrkogården och uppfostras av paret Owens, sin "guardian" Silas (inte ett spöke, snarare en vampyr. Men det förklaras aldrig rent ut.) och alla de andra spökena. Han får lektioner i att blekna bort, skrämmas och spöka, men lär sig också att läsa och skriva - och eftersom kyrkogården befolkas av spöken ända från romartiden lär han sig också en hel del historia på köpet.

The Graveyard Book är skriven nästan som en novellsamling; varje kapitel är en novell som handlar om Bod under en kort period av hans liv från ett till ungefär femton års ålder. Spökena håller Bod på kyrkogården av rädsla för att mannen Jack fortfarande letar efter honom, men Bod vill se mer än kyrkogården; han vill gå i skolan, träffa levande. En konfrontation med mannen Jack är oundviklig - frågan är bara vem som kommer att vinna.

Det är ju helt självklart att det här är en fantastiskt bra bok (det är ju Neil Gaiman). Ingen annan än Gaiman hade kunnat börja en barnbok med tre bestialiska mord och kommit undan med det, och ingen annan än Gaiman hade kunnat skriva så skruvat och ändå så trovärdigt. När jag läste kunde jag se boken framför mig som en tecknad film - men inte av Disney, utan av Studio Ghibli, skaparna av Tonari no Totoro, Spirited Away, Grave of the Fireflies (den sorgligaste film som någonsin gjorts) m. fl. Hayao Miyazaki eller Isao Takahata hade kunnat göra The Graveyard Book rättvisa.

Detta är egentligen varken skräck eller fantasy, utan en coming-of-age story där Bod utvecklas och växer upp, och slutligen måste klara sig själv. Med en ovanlig barndom i bagaget ger han sig iväg för att uppleva nya äventyr - äventyr som det skulle vara väldigt roligt att läsa om i en uppföljare: Bod, in the World.

Min rekommendation till alla: läs!

Ikväll...

... bojkottar jag allt vad läsning heter, dricker "Book of Love"-te och tittar på gamla avsnitt av Agatha Christie´s Poirot.

Lycka.