John Ajvide Lindqvist - Människohamn

Idag har jag äntligen - äntligen! - läst ut Människohamn. Att det tog så lång tid är, förstås, jobbets fel; flera timmar mitt på dagen då jag inte kan läsa böcker.

Jag måste säga att jag egentligen var lite skeptisk till han Lindqvists nya, för jag började en gång i tiden på Hanteringen av odöda (jag läste en kurs i skräcklitteratur och -film där vi vid nåt tillfälle skulle läsa antingen den eller Låt den rätte komma in. Jag ville egentligen läsa den senare, men fick inte tag på den i tid, vilket är synd eftersom vampyrer är mycket mer min grej än zombies. Lång parentes det här, but anyway...) men lyckades aldrig läsa klart den - både på grund av mina issues angående zombies och för att jag helt enkelt inte tyckte att den var särskilt bra. Hur som helst har jag sedan dess varit en smula anti mot John Ajvide Lindqvist.

Men alltså - Människohamn var ju helt annorlunda. Alla som är skeptiska mot att läsa skräck kan gott läsa den här boken, för det är snarare en (förlåt, alla, men jag kan inte komma på ett bättre ord) mustig skröna, en familjesaga med övernaturliga inslag. Den utspelar sig på Domarö ute i Stockholms skärgård (en fiktiv ö, tyvärr), där Anders och hans fru Cecilia träffades, blev kära och numera återvänder till, både somrar och vintrar, tillsammans med den sexåriga dottern Maja. Men en vinterdag på Domarö bryts den lilla familjen itu; Maja försvinner spårlöst. Två år senare återvänder en olycklig och försupen Anders till ön, där en mängd märkliga händelser börjar inträffa...

Till att börja med måste jag säga: språket! Det är så bra, så bra - och stilen med berättelser inom berättelser, små skrönor och skepparhistorier som då och då undfägnas läsaren, gör boken till vad den är. Historien om Anna-Greta och smugglarspriten, eller Simon och utbrytartricket, eller... ja, alla de där bakgrundshistorierna och utvikningarna som finns i verkliga livet men aldrig brukar få finnas med i böcker, de finns här.

På den negativa sidan av skalan har jag dock några punkter; bland annat är jag inte särskilt förtjust i de flakmoppeåkande spökena (och eftersom jag inte har någon relation till The Smiths så har jag inte heller någon förståelse för de evinnerliga Smiths-citaten). Slutet har jag också en del invändningar mot, det känns för "nu måste jag få ihop det här" och som en plankning av något Stephen King kunde ha (har?) skrivit. De sista sidorna hastade jag förbi ganska slarvigt... Men det uppvägs ändå mer än väl av det fantastiska språket, skrönorna, glimtarna från Anders barndom och släkthistoria, den fina kärlekshistorien mellan Simon och Anna-Greta.

Kort sagt: Människohamn kommer nog bli en av de där böckerna jag kommer att rekommendera till alla! =)