6 juli 2008

Camilla Läckberg - Isprinsessan

Jo, jag har läst Camilla Läckberg. Och om man letar efter en grovt tillyxad men lättsmält historia är Isprinsessan perfekt. Om man däremot letar efter något annat - en lite mer finputsad berättelse, ett bra språk eller spänning - så ska man hålla sig borta...

Isprinsessan är Läckbergs debutbok, och jag hoppas verkligen att hon blir mer driven som författare i de senare böckerna, för det här var ganska bedrövligt. Det här är inte en deckare, det är mystery lit (chick lit med deckarinslag) - eller den utmärkta beteckningen femikrimi.

Erica Falck, Läckbergs hjältinna, har i Isprinsessan kommit hem till Fjällbacka för att reda ut sina föräldrars dödsbo. I princip omedelbart hittar hon sin barndomsvän Alexandra, död - nästan infrusen i badkaret i Alexandras hus. Erica, som den goda* författare hon är får genast för sig att bedriva lite privata spaningar (samt skriva en bok om Alexandras liv och död), och blir också indragen i egenskap av Alexandras barndomsvän och vän till familjen. Under utredningen träffar Erica Patrik, som är en av poliserna som utreder fallet, och det verkar vara deras fortsatta relation som är det viktiga i historien - dödsfallet är bara en bisak...

När den stora hemligheten i Alexandras liv slutligen avslöjas håller Patrik på att ramla av stolen av häpnad; läsaren däremot himlar med ögonen och undrar om den gode Patrik aldrig läst en deckare själv - svaret på gåtan var minst av allt överraskande. Vem som var MÖRDAREN (kapitalisering i god Maria Lang-stil!) hafsas dock förbi på några sidor, det var uppenbarligen inte heller så viktigt. Desto viktigare var det med Ericas förtvivlan över att systern Anna och hennes man ville sälja föräldrarnas hus, och, förstås, hur relationen mellan Erica och Patrik utvecklade sig.

Några irritationsmoment:
  • Om Läckberg verkligen menar att boken ska utspela sig när den är skriven, 2004, så hittade jag första faktafelet på sidan 12. Uppenbarligen har Läckberg viktväktat nån gång i livet, men det måste ha varit länge sen, för sedan flera år tillbaka använder VV inte systemet med gröna, gula och röda prickar längre. Nu heter det points. Erica använder dock fortfarande prickar...
  • Här och där är det verkligen ett fantastiskt (uselt) språk: "Sedan tryckte hon på symbolen med den röda luren på mobiltelefonen." Kunde hon inte bara ha "lagt på luren"? Alt. "tryckt bort samtalet" eller vad som helst utom just det där!
  • Tidslinjerna stämmer inte! Och det är ett big no-no. Om Alexandra är 35 år (vilket hon är enligt obducenten, och dessutom är Erica 35 år - och de borde ha varit lika gamla) och året är 2004 kan hon inte vara född 1965, som det hävdas. Om hon däremot är född 1965, och hon ägt sitt galleri i 15 år så kan hon inte ha öppnat det 1989, som det också hävdas. Inte heller kan hon ha gift sig det året, om hon ska ha pluggat på universitet i Paris i fem år innan bröllopet - om året är 2004. Började hon på universitetet vid 15 års ålder? Ja, ni kanske förstår min förvirring...
Tja, jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer att läsa nånting av Läckberg. Hon kan ju förbättras i senare böcker (men jag tvivlar). Och som Lotta Olsson skriver så har vi ju alla dagar då Camilla Läckberg behövs... Men det kommer nog att dröja.

*Om hon är en god författare eller inte vet jag iofs ingenting om. Jag misstänker - inte. Hon är ingen författare, hon är biografskrivare.

8 kommentarer:

Ylva sa...

Haha, vad roligt att läsa ditt inlägg! Listan på fel och irritationsmoment är urkul och högst adekvat! Kan människan inte själv räkna ut att tidsperspektiven inte håller? Otroligt pinsamma fel för en författare.
Och just det där att själva mordhistorien bara hafsas över för skams skull liksom.
Visst är väl femikrimi en bra beteckning?

Martina sa...

Ja, femikrimi är verkligen precis vad det är! Och jag kom på efter att jag skrivit inlägget att jag hade en hel massa annat som kunde hamnat på listan över irritationsmoment (t.ex. Mellberg och den "hårdkokta deckare"-stilen som smög sig in sådär lite vid sidan av).

Martina sa...

Jo, och så Ericas ständiga viktnojjor. Patricks också för den delen... det var en av de sämsta sakerna med böckerna om Paddy Meehan, och ännu sämre här.

Olivia sa...

En tjej på jobbet berättade häromdagen entusiastiskt att hon tycker att Läckberg är "skitbra". Det var nära att jag kom med några spydiga kommentarer, men jag nöjde mig med att gråta inombords.

dieva sa...

Jag måste erkänna att jag har läst alla Läckbergs böcker, den senaste blev jag klar med så sent som idag, och jag vet inte om de blir bättre precis.

Kul beteckning - femikrimi. Den har jag aldrig hört förut.

Min mormor kom från Fjällbacka och vi var ofta nere på besök under somrarna när jag var barn. Jag har själv lekt på kyrkogården runt den gravsten som inspirerade Läckberg till "Tyskungen". Så jag kan inte låta bli att läsa dem och ägna mig åt lite nostalgi.

Däremot tycker jag att det är intressant att hennes böcker säljer så bra och så ofta kategoriskt avfärdas som mer eller mindre skräp. Det känns motsägelsefullt. Det blir nog ett inlägg på min blogg vad det lider.

Martina sa...

Olivia: jag hade samma situation på mitt jobb. Dessutom satt jag i fikarummet och läste "Isprinsessan" varpå en annan arbetskamrat påpekade att han nyss fått boken i present och frågade om den var bra. "Jag vet inte", sa jag, "jag har bara hunnit några sidor..." Och det var väl tur, så att jag inte behövde ljuga.

Dieva: Jag tror att det är vi bokbloggare som sätter oss på våra höga hästar och betecknar Läckberg & co som skräp (inte alla av oss, men ganska många). Det kanske är så att om man har läst en jäkla massa olika typer av böcker så kräver man nånting mer, nåt som inte är en standardberättelse i ganska tafflig språkdräkt?

Och jo, om man har en relation till Fjällbacka (eller annan valfri stad i valfri författares verk) så är det nog roligare att läsa...

Pi sa...

Jag tror att du har helt rätt om bokbloggarna. Nästan alla läser jättemycket och det är klart att vi kräver större och bättre upplevelser allt eftersom.
Det är samma sak med filmer. Förr kunde jag se random actionrulle för en stunds förströelse. Idag gäspar jag bara någon nämner action, eftersom det känns som om jag har sett varje grepp, tvist och, framför allt, biljakt tusen gånger redan. Så nu krävs det något i hästväg för att hålla mig vaken och intresserad.

Jag ser samma sak med min svärmor. Hon har precis börjat läsa deckare och än så länge tycker hon att alla är bra, så länge dom "döar varann". Jag hoppas att hennes kvalitetskrav kommer att stiga så småningom.

Anonym sa...

Vad betyder biografskrivare?