7 juli 2008

Andreas Roman - Mörkrädd

Jag minns att jag började läsa nån av Andreas Romans fantasyböcker från Eon en gång för länge sen, men den blev jag aldrig klar med. Sen dess har jag varit lite skeptisk mot Roman, men nu när så många hyllar Mörkrädd tänkte jag att jag skulle ge honom en chans till.

Nå ja, Mörkrädd var ju betydligt bättre än den där fantasyboken, men så värst fantastisk tycker jag inte att den var... eller särskilt skrämmande, för den delen. Behållningen från den här boken är Davids relation till katten Trassel, och styckena om Davids barndom, som känns mer levande än resten.

David är 32 år, bor i Stockholm med sin katt, jobbar med nånting glassigt, festar mycket och är vaken sent sent på nätterna. Han är mörkrädd - sjukligt mörkrädd. Han festar ofta och sent så att han ska slippa vara ensam på nätterna, betalar prostituerade för att sova med honom på hotell och spelar SingStar under dygnets mörka timmar för att hålla rädslan borta. Till slut inser han att han inte orkar mer och börjar gå till en terapeut, som rekommenderar honom att hyra en stuga ute i skogen för att genom chockterapi bota sin mörkrädsla. David tar med sig katt och bohag och beger sig upp till de norrländska skogarna...

Pja. Lättläst, snabbläst - dock känns språket ibland som att det är en översättning, meningarna blir styltiga och Roman förklarar för mycket (ex. "en sån där gåsjacka från Kanada"). Ett plus är dock att dialogerna faktiskt känns ganska naturliga. Men i det stora hela är jag inte så värst imponerad.

7 kommentarer:

Johan sa...

Jag har aldrig läst någonting av Andreas Roman som imponerat på mig, och tänker nog inte lägga mer tid på hans böcker heller. Åtminstone inte det närmaste decenniet -- vem vet, om tjugo år kanske han har utvecklats. :)

//JJ

lena sa...

Jag läste Mörkrädd när den kom och tyckte den var väldigt bra. Jag håller inte med om övertydligheten, tvärtom tyckte jag den var väldigt subtil och man fick verkligen fundera på vad som egentligen hände och vad som var fantasi. Dialogerna är också bokens styrka, det känns som om de pratar utan att det skrivs som talspråk. Bitarna från barndomen är bäst.

littleM sa...

läste ut mörkrädd för en vecka sedan, tyckte den var grym, men den är inte som ajvide, väldigt olika typer av skräck. och äckligast var katten, så hemskt.

lelle sa...

Finns mycket man kan säga om Mörkrädd men när jag läst klart den, så tänkte jag på den, fick svårt att sova och tänker fortfarande på idén om att vara jagad av något så som det beskrivs i boken. Har bara läst denna och Vigilante, man kan ha åsikter om Roman men hans böcker är speciella och det är därför så många har en åsikt, som om man inte kan sluta prata om dom oavsett vad man tycker.

/Lelle

Martina sa...

Lena: jo, visst är den subtil, men det var inte i skräckmomenten jag menade att Roman var övertydlig... jag antar att han inte ville göra "reklam" för ett märke men vem säger "en gåsjacka från Kanada" istället för Canadian Goose?

Jag tycker dessutom att det hade gått att göra så mycket mer än Roman gjort med själva grundstoryn... men jag håller med om att det med katten var hemskast. Davids relation med Trassel var ju det bästa i hela boken.

Lena sa...

Ja, biten med katten var verkligen gripande, Davids ensamhet i sin rädsla blev så tydlig med den.

Kan hålla med om att en del av uttrycken är lite underliga ibland i Romans böcker, om det är ett stilgrepp så borde han vara mer konsekvent i så fall. Men för det mesta funkar stilen bra i Mörkrädd i synnerhet när det händer grejer och den måste funka. Har svårt att släppa boken, går och tänker på den fortfarande.

Jocke sa...

Jag gillade hans förra bok, Vigelante. Som mest var en ren plankning på Taxi Driver försatt i Göteborg. Den kändes dock mersom en lång novell än en roman.