En tunn liten stackare var den, den schweiziska deckaren Överkontapel Studer från 1936. Eller, ja, överkonstapeln själv hade en viss rondör, men boken var väldigt tunn...
Överkonstapel Studer vid kantonpolisen får i uppdrag att arrestera en ung man för rånmord, men kommer strax på det klara med att fallet inte riktigt är vad det ser ut att vara. Han lyckas utverka vidare undersökningar och blir själv ansvarig för utredningen.
Tja, Överkonstapel Studer är en ganska typisk deckare - det har skett ett mord, en misstänkt grips, en vaken polis anar oråd och utreder vidare mer eller mindre på egen hand. Så långt ingenting anmärkningsvärt. Det som däremot är anmärkningsvärt är det enormt tröttsamma språket, där ... är det absolut vanligaste sättet att avsluta en mening. Jag blir vansinnig på sånt, och därigenom blev det en dålig bok - vad är det för fel på ett korrekt språk? (I mina ögon är det inte korrekt att avsluta varje mening med ...) Och även om ... kanske är korrekt att använda i vissa fall, så finns det gränser. Nej, Överkonstapel Studer var ingenting för mig.
I vår herres hagge – Julspecial 2024
3 timmar sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Det är inget fel på korrekt språk! Man undrar ibland om författaren bara är helt usel på att skriva eller om det verkligen är meningen att få en viss effekt med alla konstigheter. FY! Är böcker för konstiga eller usla språkligt orkar jag inte ens läsa ut dem. Nåja, den var ju tunn i alla fall så lidandet blev väl inte alltför långvarigt.
Kul förresten att inte alla tagit semester från bloggandet.
I övrigt var språket faktiskt bra, men alla de där ... blev ju ytterst irriterande i längden.
Den sommar jag HAR semester ska jag överväga att ta semester även från bloggandet, men min första semester är nog ganska avlägsen. =(
Skicka en kommentar