27 november 2009

Kärleksdikt

Lilla O frågar om vilken kärleksdikt vi tycker mest om. Jag tycker väldigt mycket om Eeva Kilpis dikt:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Men min absoluta favorit är inte en dikt per se utan en poetisk text från min favoritbok Microslavar av Douglas Coupland:

Jag vill inte förlora dig. Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin
mer skulle känna så här starkt för något eller någon.
Detta var oväntat, min själs
koppling till dig.

Du stal min ensamhet. Ingen vet att jag önskade att du, en tjuv, skulle
komma in i mitt hus av självständighet, att jag hade låst dörrarna men
att mina fönster stod öppna, i hopp om men utan att tro att
du
skulle komma in.

Kan du leva utan böcker?

Ju fler ja-svar, desto mer beroende.

1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?
Nej. Eller, det beror på. Men jag är nog mer försjunken i tankar om tv-serier.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?
Ja. Självklart. Vad gör folk som inte läser? (Fast jag ser ju väldigt mycket film och serier också, förstås.)

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?
Ibland. När sambon (eller nån annan) kommer och vill prata med mig när jag läser, till exempel.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?
Nej, mår jag dåligt så vill jag inte läsa, men en minnesvärd depp-period klämde jag 14 avsnitt av Bones på en dag...

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?
Ja. Så många böcker, så lite tid.

6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Ibland, om det t.ex. bara är ett par kapitel kvar på en bra bok så är det svårt att lägga ifrån sig den även om klockan är alldeles för mycket.

7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?
Ja, om man nu tycker att man BORDE städa eller BORDE, tja, diska eller så. Men sånt kan man ju alltid skjuta upp. Ja, och BORDE sova, vilket är lite svårare att skjuta upp... När jag skrev uppsats så hände det att jag BORDE skriva, men läste (skönlitterärt) istället.

8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Ja, när jag var liten satt jag jämt med näsan i en bok, mamma fick nästan bokstavligen sparka ut mig för att leka...

Från Bokmania.

Om personer i böcker

Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?
Åh, vilken svår fråga... spontant tänker jag nånting av Jane Austen, till exempel Förnuft och känsla. Andra alternativ är David Eddings böcker om Belgarion (ja, faktiskt), Lilla huset på prärien eller förstås min favorit Microslavar av Douglas Coupland, jag hade gärna jobbat med Dan, Karla och de andra.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?
Frodo. Visst, häftigt att vara en i Ringens brödraskap, men tänk bara vad han fick utstå under färden.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?
Harriet Vane och lord Peter Wimsey comes to mind - de har både passion och vänskap. Och Henry och Claire i Tidsresenärens hustru.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?
Eh - lord Peter Wimsey, självklart. =)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?
Tja, om jag kunde det minsta om programmering: Dan, Karla och gänget på Interiority i Microslavar. Annars till exempel sir Maurice Newbury och miss Veronica Hobbes i George Manns The Affinity Bridge, eller broder Cadfael i Ellis Peters medeltidsdeckare.

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?
Till en galax långt, långt borta med Ford Prefect och Arthur Dent.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?
Tja du... Det vet jag faktiskt inte. Jag kan inte påminna mig om att jag läst om nån som jag uppfattar som missförstådd. Fast Sauron kanske egentligen bara är ensam och deprimerad?

Vem är en riktig hjälte?
Mister Tom. Som tar hand om ett trasigt barn, det skulle inte vem som helst göra.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?
Lord Voldemort. Sauron. Temple Gault.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?
Lord Peter Wimsey, återigen. Tillsammans med Harriet Vane, tror jag, jag skulle vilja lyssna på deras konversation. =)

Från Lilla O.

26 november 2009

Inflytelserik?

Jag var ju tvungen att kolla hur inflytelserik min stackars blogg är ("stackars" för att jag känner att den är lite eftersatt - jag är både lite läs- och skrivtrött): Ett hem utan böcker är en mycket inflytelserik blogg; endast 7% av svenska bloggar är mer inflytelserika.

Vad kul, då kanske jag ska försöka anstränga mig lite och öka på mitt inflytande. =) Men det kommer nog ta ett tag innan jag når till exempel Lyrans nivå... Då måste jag komma på nåt riktigt bra så att så många som möjligt länkar till mig.

23 november 2009

117

Om jag har räknat rätt så har jag just nu 117 olästa böcker i bokhyllorna (eller 116 ½, för jag har läst halva Myternas historia). Det är fler böcker än jag läst hittills i år, jag avslutade just bok 101. Det betyder alltså att även om jag inte får, köper eller lånar några böcker alls nästa år så är det inte säkert att jag skulle hinna läsa alla böcker på oläst-listan.

20 november 2009

Tematrio - Astrid

Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om.

  • Bröderna Lejonhjärta är lätt min favoritbok av Astrid Lindgren, och dessutom mina favoritkaraktärer. Jag älskar också filmen och talboken som Astrid själv läst in, med röster från filmen.
  • Mio min Mio, förstås. Boken. Filmen är en av de absolut sämsta Astrid-filmatiseringarna, tyvärr, med dubbade tyska skådespelare och så vidare...
  • Ronja Rövardotter. Boken är bra, förstås, men det är ju filmen man minns:

    19 november 2009

    Tematrio - Film

    Kanske en tematrio såhär mitt i natten?

    Berätta om tre filmer där du även läst boken/böckerna. Vilken var bäst, boken eller filmen?
    • Jag gissar på att jag inte är den enda (bl.a. Lyran själv har gjort detsamma) som väljer Sagan om Ringen-trilogin av J. R. R. Tolkien och Peter Jackson, men det hindrar inte att jag tar med den iallafall. Jag älskar böckerna och har läst dem ett tiotal gånger, men jag älskar filmerna ännu mer (förutom delarna med Sam och Frodo i Mordor som jag oftast spolar förbi).
    • Howl´s Moving Castle. (Trollkarlens slott, av D. W. Jones, i min svenska utgåva från tidigt 90-tal. Hauru no ugoku shiro i Hayao Miyazakis filmversion.) Svårt att säga vilken som är bäst, boken är underbar och filmen tjusigt steampunkig och Ghibli-magisk.
    • Den oändliga historien av Michael Ende och Wolfgang Petersen. Filmen var en av mina favoriter som liten och första halvan av boken är fantastisk. Andra halvan däremot, när Bastian är i Fantasien, är inte alls lika bra - och den andra filmen, som handlar om just det, är inte heller bra. Den kan man hoppa över helt och hållet.

    16 november 2009

    Terry Pratchett - Små blå män

    Små blå män är den första delen i en "serie" (inbakad i Skivvärlden-serien) som handlar om den nioåriga blivande häxan Tiffany Ledbruten. Sen Tiffanys farmor, Farmor Ledbruten, dog finns det ingen som kan bevaka gränserna och hålla ordning i trakten, och därigenom är det fritt fram för varelser från en annan värld att tränga sig in. Men Tiffany tänker sätta stopp för allt det där, och till sin hjälp har hon Nac Mac Feegle, de små fria som blivit utkörda ur älvalandet på grund av sitt supande, sina slagsmål och sin klåfingrighet.

    När Drottningen själv rövar bort Tiffanys lillebror beger sig Tiffany och Nac Mac Feegle iväg till älvalandet för att hämta tillbaks honom, och Tiffany tvingas pröva sin vilja mot Drottningens. En häxas funktion är nämligen att vakta gränserna, och att veta när magi inte ska utövas.

    Små blå män klassas som ungdomsbok, antagligen eftersom Tiffany är nio år gammal, men jag tycker att den inte skiljer sig särskilt mycket från Pratchetts vanliga Skivvärldsböcker - möjligen är den något mindre avancerad, filosofiskt sett. Tiffany känns dock inte riktigt som en nioåring till sättet, hon är lite väl vuxen (men jag hade kunnat köpa det om hon var runt 15, eller så).

    Den stora behållningen är förstås Nac Mac Feegle, helt underbara pseudoskotska pysslingar med blå tatueringar över hela kroppen och illrött hår, som svär, super och slåss så det står härliga till. De finns även med i åtminstone en annan Skivvärldsbok, Carpe Jugulum (som jag läste direkt efter Små blå män) men där beskrivs de faktiskt lite annorlunda och inte lika roligt. Det kan ju förstås bero på att Mormor Vädervax och de andra häxorna inte vet lika mycket om dem som Tiffany får reda på...

    Hur som helst, jag måste ju uppenbarligen leta rätt på de två andra böckerna i serien (A Hat Full of Sky och Wintersmith, och innan de översätts till svenska har väl helvetet frusit till is) och läsa dem också. Jag gillar Tiffany, hon kommer att bli en bra häxa. Och Små blå män är en av de roligaste böcker av Pratchett jag läst på länge.

    15 november 2009

    Marek Krajewski - Vålnader i Breslau

    Vid första anblicken verkade Vålnader i Breslau vara precis i min stil; en deckare som utspelar sig i mellankrigstidens - nåja, väldigt nära första världskriget, närmare bestämt 1919 - Breslau, en stad mitt i dåtidens gigantiska tyska rike (numera den polska staden Wroclaw).

    Tyvärr så levde boken inte upp till mina förväntningar. Till att börja med så är huvudpersonen, kriminalassistent Eberhard Mock, en stereotyp polis på sedlighetsroteln som varken är särskilt sympatisk eller intressant att läsa om. Själva plotten är inte heller särskilt intressant och definitivt inte spännande, jag tyckte mest att den var tröttsam. Och som inte det var nog så använder författaren en så otroligt sliten kliché, nämligen den kursiverade mördaren, vilket ju bara är irriterande för den som läser mycket deckare. Man har ju stött på den kursiverade mördaren ett par gånger, om man säger så...

    Så nej, ingen höjdare. Jag vet faktiskt inte varför jag ens iddes läsa ut boken (som är den första i en serie med Mock som huvudperson, en serie som tydligen är mycket populär i Tyskland bland annat eftersom böckerna beskriver, utan att fördöma, en tid då Breslau var en av de största städerna i dåvarande tyska riket). Antagligen bara för att tiden den utspelar sig i faktiskt är ganska intressant - men det räcker ju inte för att göra en bra bok.

    14 november 2009

    Oj... Hej.

    Just nu uppdaterar jag inte särskilt ofta, märker jag. Jag har en massiv backlog (eller, ja, fyra böcker iallafall) och jag försöker samla energi för att skriva en recension lite nu och då, men det går inte så bra. Läsningen går inget vidare heller, jag har inte ens börjat på The Etched City än fastän den har funnits i min högermarginal i flera dagar. Däremot har jag faktiskt kommit en bit till i Middlemarch och fantastiskt nog börjar den vara något mindre trög att läsa, jag tog mig igenom flera kapitel häromdan.

    Dessutom fastnade jag i ett spel i ett par dar, Machinarium (länken går till en demosida - testa vetja, om ni gillar spelet så kostar det bara 25 USD att köpa). Det är obeskrivligt gulligt, men nu är jag tyvärr klar med det och det har inte särskilt hög omspelningspotential. Inte förrän på ett bra tag iallafall, dvs. inte förrän jag hunnit glömma bort hur allt funkar.

    Jo förresten, jag gick loss lite på BookMooch och moochade ett par Clive Cussler (de är verkligen "guilty pleasure" för mig, förutom att jag inte skäms för dem förstås): Atlantis Found och Polar Shift. Jag har inte läst Cussler på engelska förut, undrar om språket är bättre eller sämre i orginal?

    10 november 2009

    Tidiga julklappar

    Min eminenta vän Fia gav mig två böcker från min önskelista (som hon ändå hade i bokhyllan och tyckte att hon kunde undvara): Blindsight av Peter Watts och The Night Sessions av Ken MacLeod. Nu får de bo i min bokhylla istället. Tack!

    9 november 2009

    Dan Simmons - Dödsgudinnans sång

    Dödsgudinnans sång handlar om den amerikanske poeten Robert Luczak som, på uppdrag av den tidskrift han arbetar för, reser till Calcutta för att hämta en dikt som påstås ha skrivits av den indiske poeten M Das, en man som man trott varit död i åtta år. Med sig har Luczak sin fru, indiskfödda Amrita, och sin lilla dotter Victoria, sju månader gammal.

    Redan på flygplatsen i Calcutta är det något som inte stämmer. Istället för att mötas av det indiska författarförbundets utsände mr Chatterjee så hämtas familjen Luczak av en okänd man, Krishna, som påstår sig vara en "intellektuell" ditskickad av Luczaks chef på tidskriften. När Luczak sedan ska få manuskriptet med den påstått nya dikten av M Das så överlämnas det mystiskt på en järnvägsstation, och författarförbundet vägrar låta Luczak träffa Das. Det visar sig att de själva inte heller träffat honom och att de i själva verket inte ens vet om han verkligen lever.

    Krishna tar med Luczak för att träffa en vän som han hävdar kan kasta ljus över M Das mystiska försvinnande och dito återkomst. Vännen har en gruvlig historia att berätta; en historia om dödsoffer och en urgammal kult till gudinnan Kalis ära. Innan Luczak förstår vad det är som händer dras han och hans familj in i en värld av sorg och fasa.

    Detta är Dan Simmons första bok och jag skulle väl egentligen inte klassa den som renodlad skräck även om vissa delar är mer än lovligt blood and gore. Det är lite övernaturligheter här och där och vissa händelser som lika gärna skulle kunna ha hänt bara i Luczaks fantasi, men slutet är allt annat än fantasi och skräcken har egentligen inget alls att göra med Kali-kulten eller M Das och den är i slutändan inte det minsta övernaturlig.

    Beskrivningen av Calcutta lämnar en dålig smak i munnen, vilket jag antar är meningen. Hur nån frivilligt skulle vilja bo i eller besöka en sån sopstinkande helveteshåla som Calcutta utmålas som övergår mitt förstånd - men jag antar att beskrivningen är något vinklad för berättelsens syfte, samt att det antagligen inte är lika illa längre (boken kom ut 1985 och utspelar sig 1977), om det nu nånsin var det.

    I sin helhet tycker jag att Dödsgudinnans sång är okej, men vissa delar är rätt tråkiga och andra (ni vet vilka jag menar om ni läser boken) är hjärtskärande hemska och jobbiga att läsa. NÅGOT AV EN SPOILER: Ett tips är att inte läsa boken om man har småbarn, säg... åh, runt sju månader gamla eller så...

    4 november 2009

    Önskelista till tomten, eller, Att köpa

    Kraftigt nedbantad lista hämtad från min önskelista på Adlibris.

    Engelsk fantastik (utan inbördes ordning):
    • Adam L. G. Nevill - Banquet for the Damned
    • S. M. Stirling - The Peshawar Lancers
    • S. M. Stirling - The Sky People
    • Eric Brown - Necropath
    • Ken MacLeod - The Night Sessions
    • Jeffrey Thomas - Punktown
    • Michael Reaves och John Pelan, red. - Shadows Over Baker Street
    • Jonathan Barnes - The Somnambulist
    • S. M. Peters - Whitechapel Gods
    • George Mann - Human Abstract
    • Adam Roberts - Yellow Blue Tibia
    • G. W. Dahlquist - Glass Books of the Dream Eaters
    • Peter Watts - Blindsight
    • Stephen King - Under the Dome
    • Cory Doctorow - Down and Out in the Magic Kingdom
    Engelska deckare/thrillers (utan inbördes ordning):
    • Laura Childs - Death by Darjeeling
    • Will Adams - The Lost Labyrinth
    • Paul Magrs - Never the Bride
    • Kate Summerscale - The Suspicions of Mr. Whicher
    • Stef Penney - The Tenderness of Wolves
    • David Gibbins - The Tiger Warrior
    • Kathy Reichs - Devil Bones
    • Laurie R. King - The Moor
    Engelska "vanliga" romaner (utan inbördes ordning):
    • Douglas Coupland - Generation A
    • Douglas Coupland - Generation X
    • Douglas Coupland - The Gum Thief
    • Beatrice Colin - The Luminous Life of Lilly Aphrodite
    • Lauren Groff - The Monsters of Templeton
    • Thomas Pynchon - Gravity´s Rainbow
    Engelskt övrigt (utan inbördes ordning):
    • Wil Wheaton - Just a Geek
    • Wil Wheaton - Memories of the Future: Volume 1
    På svenska (utan inbördes ordning):
    • H. P. Lovecraft - Vansinnets berg
    • H. P. Lovecraft - Skuggan över Innsmouth
    • H. P. Lovecraft - Fasansfulla händelser i Dunwich
    • H. P. Lovecraft - Pickmans modell: och andra noveller
    • Catherine O´Flynn - Händelser vid Green Oaks galleria
    Kokböcker (utan inbördes ordning):
    • Leila Lindholm - A Piece of Cake
    • Anna J. D. Jacobsson - Från mitt kök: färdkost på vägen från 137 kg
    • Linlin - Kina, matens rike
    • Åsa Swanberg - Smaker från Saltå kvarn
    • Marcus Aujalay - Med mycket grönt
    • Nigella Lawson - Nigella Jul
    • Inga-Britta Sundqvist - Vegetariska kokboken : grundkokbok
    • Lisa och Monica Eisenman - Två systrars söta

    3 november 2009

    George Mann - The Affinity Bridge

    En zombie-steampunk*! Det hör inte till vanligheterna.

    The Affinity Bridge utspelar sig i drottning Victorias London, hösten 1901 (ett halvår efter att drottningen dog i verkligheten, apropå ingenting, men man kan ju inte låta såna petitesser stoppa en - drottningens liv upprätthålls följaktligen med mekaniska metoder). Några månader tidigare har en fruktansvärd pest nått England från Indien och offren, som kallas revenants, blir som levande döda. Deras hud och kött ruttnar och dör, läker inte om det blir skadat, och de drabbas av ett blodtörstigt vansinne och hunger. Zombies, med andra ord, som smittar genom att bitas. Det är någorlunda säkert att gå ut dagtid, men på natten, i dimman, måste man hela tiden vara på sin vakt.

    Sir Maurice Newbury, gentleman, historiker och agent för kronan, arbetar tillsammans med polisen för att lösa en rad våldsamma mord i de fattigare delarna av staden. Det ryktas om att mördaren är "den lysande bobbyn", spöket efter en mördad polisman som är ute efter hämnd, och trots att Newbury inte är vidskeplig anser han att den vinkeln är lika god som någon annan. Men innan Newbury och hans vän och kollega, överkommissarie sir Charles Bainbridge vid New Scotland Yard, lyckats hitta mördaren får Newbury nya order av drottningen: han ska ta reda på varför luftskeppet The Lady Armitage störtat mitt i Finsbury Park. Tillsammans med sin assistent miss Veronica Hobbes beger han sig ut på något som visar sig bli ett av de farligaste uppdrag han någonsin haft.

    Steampunk är så oerhört fascinerande, det är en av mina favorit-settings i både böcker och filmer. Det är en värld där den industriella revolutionen tagit en bakväg och istället för att drivas av olja så drivs allting av ånga, och trots att tiden (oftast) är sent 1800- eller tidigt 1900-tal så finns det osannolika uppfinningar som datorer - eller åtminstone en sorts datorer, intelligenta maskiner i mässing och trä med många kugghjul. Tänk Jules Verne; han skrev steampunk, men på hans tid kallades det för science fiction för det var så man tänkte sig framtiden. Med ånga och kugghjul.

    Eftersom jag älskar steampunk så mycket så kanske min uppfattning om The Affinity Bridge blivit lite för rosaskimrande, men hur som helst så gillar jag den verkligen. Sir Maurice Newbury (som jag tycker borde kallas sir Maurice av författaren, men som Mann envisas med att kalla Newbury vilket är ett av de största felen med boken som jag ser det) påminner en hel del om Sherlock Holmes - lika intelligent och bra på att dra slutsatser, men kanske något smidigare i sällskapslivet och inte lika skygg för kvinnor... De har även olika drugs-of-choice, Holmes väljer kokain och sir Maurice laudanum.

    Assistenten miss Hobbes, som dels är sir Maurices forskningsassistent i historiska sammanhang och dels hans junior partner i, tja, detektivbyrån kan vi kalla det, är en tuff ung dam som visserligen går i långa kjolar men inte är borttappad när det gäller, och hon är lika intelligent som sin arbetsgivare - men eftersom tiden är som den är får hon ständigt tampas med folk som kallar henne "damen" eller "lilla vän" och vill säga åt henne att sluta bry sitt söta huvud med de där sakerna... Så lite "kvinnosaksfrågor" smyger sig in i texten här och där.

    Anyways. Jag gillade så mycket att jag genast var tvungen att beställa del två, The Osiris Ritual, och nu vet jag inte hur jag ska göra: läsa tvåan genast och sen vänta i nästan ett år på att del tre kommer ut, eller dra på tvåan lite så att jag inte behöver vänta lika länge på nästa del?

    *Se här.

    P.S. Omslaget glittrar!

    1 november 2009

    Köpstopp

    Jag tror att ett litet köpstopp kan vara påkallat såhär i juletider, dels för att spara pengar och dels för att ge eventuella givare av julklappar en chans. Jag tänkte försöka avhålla mig från att köpa både böcker och filmer fram till julafton - teoretiskt sett borde det inte vara så svårt (speciellt när det gäller böcker, eftersom jag redan har alldeles för många olästa) men i praktiken? Tja, vi får väl se. Eventuellt kan det slinka ner några "2 för 99"- eller "3 för 99"-filmer i kundkorgen när jag är och handlar. Det är sånt som händer.

    Klassiska kvinnor: Victoria Benedictsson

    Nu har vi kommit fram till den sista författarinnan i Klassiska kvinnor-utmaningen: Victoria Benedictsson.

    Victoria Benedictsson föddes den 6 mars 1850 i byn Domme i Skåne. Hennes flicknamn var Bruzelius och familjen var lantbrukare.

    Victoria var tidigt intresserad av att bli konstnär, och för att tjäna ihop pengar till konststudier i Stockholm tog hon tjänst som guvernant. Men när fadern, som först godkänt studierna, senare ändrade sig gifte sig Victoria istället med postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Hon var då 21 år gammal, hennes make 49 och änkling med barn.

    Victoria började skriva under pseudonymen Ernst Ahlgren och försökte precis som alla författare vid denna tid bli uppmärksammad av den danske litteraturprofessorn och kritikern Georg Brandes. Det lyckades utomordentligt väl, och åren 1886-1888 hade de två ett kärleksförhållande som slutade olyckligt; Victoria begick självmord i Köpenhamn sommaren 1888. Man tror att detta beror på en kombination av det olyckliga förhållandet med Brandes och Victorias förtvivlan över det intellektuellt inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby.

    Victoria Benedictsson anses vara en av 1880-talets främst realistiska författare, jämte Strindberg. Moderna litteraturforskare betraktar henne som en tidig feminist. Hennes romaner skildrar bland annat äktenskapsproblematik och kvinnosaksfrågor; debutromanen Pengar handlar om en ung flickas alltför tidiga giftermål och hennes uppbrytande ur äktenskapet medan Fru Marianne handlar om hur den bortskämda stadsflickan Marianne slits mellan sin man, bonden Börje, och Börjes kultiverade vän Pål.

    Hon ligger begravd på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn, och gator i Hörby, Malmö och Stockholm har blivit uppkallade efter hennes pseudonym Ernst Ahlgren.

    (Från Wikipedia.)