The Book Pond har rotat fram sina gamla Kittyböcker för en omläsning och det gjorde mig sugen på att läsa om mina egna gamla Wahlströms ungdomsböcker. Jag hade mängder av både röd- och grönryggade sådana - Kitty, Tre deckare, Bröderna Hardy, Tvillingdetektiverna (men de hade nog gula ryggar - de kanske hörde till nåt annat förlag?), Bonnie och Dante. De tre sistnämnda är rentav skrivna av svenska författare.
Problemet som uppstår är att det är ett ganska stort projekt att hämta hem alla dessa böcker - de ligger nämligen nedpackade i bananlådor (tillsammans med min samling av Fantomentidningar) i vårt gamla hus, i byn där vi bodde för ungefär 13 år sedan... nästan sju mil norr om Luleå. Vilket inte hade varit ett problem i vanliga fall, men nu har jag ingen bil.
Vinnaren av Bookerpriset 2024
3 timmar sedan
Inlägg
4 kommentarer:
Kan ingen snäll förälder eller någon annan köra ner en låda till dig?
Jag har läst ut en Kitty och är halvvägs genom en Fem-deckare. Jag är lite kluven, det är ju ofrånkomligt att man inte tycker de är lika bra som när man var den faktiska målgruppen. Borde man egentligen låta bli och låta nostalgins skimmer råda?
Läste ut Hertha iksäll. Tyckte faktiskt riktigt bra om den! Bättre än väntat. Nu blir det lite annat läst fram till september när vi kör igång med Middlemarch.
a-lo: nja, det är lite mer komplicerat än så, det är nämligen ingen som bor i det där huset längre - vi har bara inte sålt det än. Så jag måste alltså fixa fram en nyckel, en bil och tid till att åka iväg... men antagligen har du rätt i att böckerna inte skulle vara lika bra idag.
Therese: du är alltid så snabb på att läsa utmaningsböckerna! =) Jag har inte ens lånat hem den än.
Tvillingdeckarna var definitivt gröna och inget annat. Ärvde min farbrors böcker och plöjde glatt allihop, trots att det var 80-tal. Hade även några Wahlströmböcker Bengt Linder hade skrivit. Thea Oljelund var en annan favorit. Men som sagt, man ska _inte_ läsa om vad man gillade som barn...
Skicka en kommentar