Kate Morton - I det förflutna

Dimmornas lek var inte alls som min kopp te när det begav sig, men jag blev ändå lite sugen på I det förflutna som verkade ha en betydligt intressantare grundstory, imo. (Den glömda trädgården har jag för övrigt beställt i pocket nu, jag hoppas att den är bra.)

Häromdagen upptäckte jag att jag snart måste lämna tillbaks I det förflutna till biblioteket vilket betydde att jag faktiskt var tvungen att ta tag i den istället för att läsa om gamla Maria Lang-deckare. Nu har jag alltså läst klart den.

I det förflutna påminner mig om två andra böcker; dels Jonathan Carrolls Skrattets rike och dels Diane Setterfields Den trettonde historien. Den förstnämnda boken eftersom berättarjaget är en kvinna som blivit besatt av en gammal barnbok, The True History of the Mud Man, skriven för många år sedan av en hemlighetsfull författare och omåttlig hyllad av alla som läser den, och den sistnämnda på grund av miljön - ett slott bebott av en familj vars sista tre medlemmar envist bevarar de hemska familjehemligheterna. Att berättarjaget dessutom är i princip besatt av böcker och läsande ungefär som Margaret i Den trettonde historien gör att likheten blir ännu tydligare.

I korthet handlar I det förflutna alltså om Edie Burchill, en kvinna i trettioårsåldern vars förhållande nyss gått i kras. Hon har en dålig relation till sin mor och inte många vänner förutom sin chef, ägaren till det lilla förlag där hon arbetar. När boken börjar har en femtio år gammal postväska upphittats på en vind och de halvsekelgamla breven i den delats ut till sina mottagare. Edies mamma får ett brev som hon reagerar starkt på  - så starkt att Edie börjar undra över vad det egentligen innehöll. Jakten på svar leder henne till den avlidne Raymond Blythe, författare till den bok Edie älskade mest av allt som barn, och hans tre döttrar, Persephone, Seraphia och Juniper Blythe, som numera bor ensamma på familjeslottet Milderhurst Castle. Vid första anblicken verkar de tre gamla damerna bara vara förtjusande original, men när Edie får chansen att lära känna dem närmare avslöjas en sorglig och skrämmande historia.

Översättningen kanske inte är helt tiptop alla gånger så ibland blev jag faktiskt lite störd på språket, men förutom det så tycker jag att I det förflutna är en mycket bra roman som smidigt växlar mellan flera olika tidsperspektiv och berättarröster - Edie är "jag"-et i boken, men man får även följa de tre systrarna Blythe samt Edies mor Meredith som barn, och boken handlar lika mycket om Edies jakt på sanningen om Raymond Blythes familjehistoria som hennes egen utveckling och relation med modern.

Det är rentav så att jag börjar omvärdera min uppfattning om Dimmornas lek; jag kanske ska pröva att börja läsa den igen och se om den kanske är bättre den här gången...