6 juli 2010

China Miéville - Kraken

China Miéville blir verkligen bara bättre och bättre. Jag har svårt att se hur han ska kunna toppa Kraken - och ja, jag bevakar honom noggrant för att inte missa eventuella nya boksläpp, vilket resulterar i att jag får vänta på varje ny bok i ett år eller så innan den faktiskt släpps - men i och för sig så är varje bok så annorlunda den föregående (men vissa grundläggande teman brukar alltid finnas med, en del politik till exempel) att nästa förmodligen blir nåt som man absolut inte kunnat tänka sig...

Kraken handlar om Billy, som jobbar på naturhistoriska museet och är en av de som konserverade museets största dragplåster, jättebläckfisken Archie. En del av hans jobb går ut på att visa besökare runt i museet och Archie i sin enorma glastank är förstås rundturens höjdpunkt. Men en dag inträffar det ointräffbara - Archie är borta. Och inte bara Archie utan hela tanken, med formalin och allt. Bläckfisken har försvunnit utan ett spår.

In på scenen kommer Baron och Collingswood, två mycket oortodoxa poliser vid roteln för kulter och kultrelaterade brott. Samtidigt försvinner Dane, en av museets säkerhetsvakter, och en man hittas död i en jättestor glasflaska. Allt är mycket förvirrande för Billy, och det går sakta upp för honom att det finns ett helt annat London som döljer sig alldeles om hörnet i den stad han hittills trott sig känna.

Just det här med ett annat London (eller en annan stad) som ligger, tja, ungefär där det vanliga London finns men ändå inte är ett vanligt tema för Miéville. I Un Lun Dun hittar Deeba och Zanna ett annat London, icke-London, och i The City & the City befinner sig tvillingstäderna Beszel och Ul Qoma på samma plats - men den som befinner sig i den ena staden och ändå ser någon eller något i den andra bestraffas av något som kallas Breach.

På nåt sätt är Miéville, och särskilt Kraken av de böcker jag läst hittills, ganska tungläst. Inte dålig eller seg eller så, tvärtom, men språket är, tja, komplicerat - eller snarare så känns det som att dialogerna enbart består av slang fastän de inte gör det (jo, till en viss del gör de det), och ibland fick jag läsa om en extra gång för att vara säker på att jag uppfattat det rätt. Men det kanske bara är mina språkkunskaper som brister; av nån anledning så har jag plötsligt fått svårare att läsa på engelska känns det som. Mycket konstigt.

Nå ja. Jag älskar Miévilles alla skumma idéer, till exempel de strejkande familiarerna och deras fackförbund UMA (Union of Magicked Assistants). De påminner om Deebas lilla tama mjölkkartong Curdle i Un Lun Dun. =) Och referenserna till Star Trek är ju helt underbara. Fast det är uppenbarligen är mycket dåligt att teleportera sig...

5 kommentarer:

bokstavlarna sa...

Miéville ÄR tungläst! Jag brukar inte ha några som helst problem med att läsa på engelska, men just hans böcker kan ibland kännas rätt svårforcerade. Han har ju en tendens att leka rätt mycket med språket, vilket gör det väldigt vackert men rätt svårt för oss som inte har engelska som modersmål.

Jag hade tänkt vänta tills Kraken kommer i pocket, ekonomiskt sinnad som jag är, men det verkar bli svårt. Den låter alldeles för bra för att jag ska orka vänta..

Martina sa...

Vänta? Nej nej, köp den genast. =)

Lisa sa...

Åh nu blev jag bara än mer sugen på att läsa den :) Tack för en bra recension :)

Olivia sa...

Jag köpte den för flera veckor sedan, men det har inte blivit av att läsa den. Men jag vill verkligen!

Joel sa...

*skriva upp på boktipslistan*