I den andra omgången av Bokkedjan är temat, mycket passande, vinter.
Och jag börjar med The Terror av Dan Simmons, som utspelar sig i de arktiska farvattnen (vilket alltså gör att det är vinter året om). År 1845 begav sig Franklinexpeditionen iväg med två skepp, HMS Terror och HMS Erebus, för att finna den beryktade nordvästpassagen. De fryser in i isen vid Nordpolen, och samtidigt som kyla och svält försvagar sjömännen är det något annat, något ondskefullt, som jagar och dödar dem, en efter en...
The Terror är alltså hemsökt av ett monster, och i Stephen Kings Det blir den lilla staden Derry hemsökt av ett annat monster - Det, även känt som clownen Pennywise. De vuxna kan inte se Det, men barnen kan - och en liten grupp barn, som kallar sig Förlorargänget, tar upp kampen mot monstret.
Om barn med problem handlar även Torey Haydens bok Andras ungar (och i princip alla hennes andra böcker också). I det här fallet är problemen inte övernaturliga utan har med psykisk sjukdom, dåliga hemförhållanden eller liknande saker att göra, för Torey är speciallärare för problembarn.
Deborah Spungens bok Inte som andra döttrar handlar om ytterligare ett problembarn, nätmligen hennes dotter Nancy som led av psykisk sjukdom, troligen schizofreni. Nancy var våldsam under sin uppväxt och träffade i vuxen ålder Sex Pistols basist Sid Vicious, som hon inledde ett förhållande med. Relationen slutade med att Sid mördade Nancy på Chelsea Hotel i New York.
Slutligen finns det ju massor av böcker som utspelar sig i New York, men Paul Auster har skrivit en hel bok (ja, till och med tre böcker) med titeln New York-trilogin. Den har jag inte läst än, men jag har den i "att läsa"-listan... och med denna bok avslutar jag min bokkedja.
Barrbarnet
2 timmar sedan
2 kommentarer:
Stephen Kings It har jag en kluven relation till. De första tre fjärdedelarna eller så tycker jag är lysande, både när det gäller att bygga upp en skrämmande bild av den ondskefulle Pennywise som gömmer sig under Derry och som person-, miljö- och tidsporträtt i allmänhet. Tyvärr tycker jag att stämningen faller ihop på slutet när King gör misstaget att visa läsaren monstret; det finns inget monster som är så fasansfullt som det som läsaren själv får tänka sig detaljerna om.
Fast jag tycker ändå att King gör det (dvs. "avslöjar" monstret) oerhört mycket bättre än andra författare.
Skicka en kommentar