Charlie Higson - Fienden

Fienden är första delen i en (relativt) ny ungdomsserie, och i denna första bok är det ungefär ett år sedan världens alla vuxna blev sjuka och dog. Om de hade tur.

De som inte hade tur blev istället vidriga, böldförsedda, hjärndöda, ruttnande zombies, vars enda mål i (o-)livet är att äta. Och vad finns det att äta? Jo, barn. Alla barn under 14 år klarade sig från att bli sjuka, och de som överlevt de vuxnas plötsliga frånfälle - och utsvultna återkomst - samlas i grupper och försöker överleva på det de kan hitta i ruinerna.

Boken koncentrerar sig på en grupp barn som tagit sin tillflykt till ett gammalt köpcenter i London. De är välorganiserade och härdade av det senaste årets händelser, men får allt svårare att klara sig - det är svårt att hitta mat och nästan varje vecka lyckas de vuxna få tag i ett barn, så gruppen decimeras allt mer. När ledaren, Arran, ger sig ut för att leta efter mat tillsammans med några av de andra barnen stöter de på en grupp vuxna som lyckas döda ett av barnen och allvarligt skada Arran. Samma kväll dyker en främmande pojke, Jester, upp i köpcentret. Han berättar att en stor grupp barn bor i Buckingham Palace och att det där finns mat, rent vatten, sovplatser och säkerhet. Hans uppdrag är att hitta andra barn och ta med dem till tryggheten i slottet.

Trots att Arran och hans ställföreträdare Maxie tycker att det hela luktar lite skumt beslutar de sig för att bege sig till Buckingham Palace. De har länge varit medvetna om att de snart måste röra på sig och hitta ett bättre ställe att bo på, och nu har de chansen. Men är verkligen slottet den fristad som Jester utmålar det som?

Det här var så sjukt läskigt! Jag har förstås redan issues när det gäller zombies och 28 dagar senare (som Fiender påminner en hel del om) är den enda film jag fått mardrömmar av i vuxen ålder, men ruttnande odöda som jagar och äter barn - mycket grafiskt beskrivet på sina ställen också - är verkligen inte nånting för lättskrämda. Jag hade rentav problem med att gå och lägga mig när jag läst de första kapitlena. Och det här är en ungdomsbok?!

Nå, jag läste iallafall klart boken, och jag gillar den skarpt. Personbeskrivningarna är extremt välgjorda och barnen känns otroligt levande, även om de i vissa lägen känns nästan lite väl lillgamla. Det kan ju förstås ha sin förklaring i hur de har levt sedan katastrofen inträffade; de äldre har fått se efter de yngre, och de som har varit slagskämpar ute på gatorna har sett och gjort saker som skulle vara omöjliga att föreställa sig för den som inte varit med där ute. Hela sjukdomsbiten är också ett mycket intressant mysterium och jag antar att det kommer att utvecklas i senare böcker. Överhuvudtaget är det många mysterier som måste utvecklas i senare böcker... Nästa bok kommer tyvärr inte ut på svenska förrän i oktober, så jag funderar starkt på att köpa den på engelska istället. Jag vill veta nu!

Rekommendationen är alltså: läs, men inte om du är lättskrämd. Och rekommendera den bara till de ungdomar som tål lite blood and gore.