31 augusti 2009

Doris Pilkington - Rabbit-Proof Fence

Efter ett par månaders uppehåll i Lyrans Jorden Runt-utmaning gav jag mig på Rabbit-Proof Fence, mycket på grund av att det är en bok jag länge tänkt läsa. Tyvärr infriades inte mina förväntningar, för trots att boken handlar om ett mycket intressant (och upprörande) ämne så är den rätt så tråkig som bok betraktat.

Rabbit-Proof Fence handlar om de tre flickorna Molly, Daisy och Gracie som allihop är halvblod, med en aboriginsk mor och en vit far. De är kusiner men räknar sig som systrar enligt de aboriginska släktskapsreglerna.

I början av 1930-talet förs de tre flickorna från sina familjer i bushen och sätts i en "internatskola" för att läras upp till nyttiga samhällsmedborgare. Detta var det vanliga förfarandet med halvblodsbarn, som de vita ansåg vara bättre och intelligentare än renrasiga aboriginer (men naturligtvis inte lika bra som vita), och som därför skulle läras upp till att bli hembiträden eller liknande på de vitas gårdar. Mängder av barn togs därför från sina familjer under åren 1869-1969, och dessa barn kallas numera för de stulna generationerna.

Molly, Daisy och Gracie trivs inte alls på anstalten, och nästan omgående bestämmer de sig för att rymma. De packar sina få tillhörigheter och går rakt ut i bushen för att påbörja den mer än 1600 kilometer långa vandringen hem till Jigalong. Men för att hitta rätt behöver de iallafall bara följa kaninstängslet.

Som sagt, intressant ämne, men språkligt och stilistiskt är det rätt tråkigt och oengagerande att läsa. Språket (eller åtminstone översättningen) är styltigt och karaktärerna platta, trots att de egentligen är verkliga människor. Det bästa med boken är dock att få lite inblick i hur aboriginerna hanterade krocken med de vitas kultur och hur de levde sedan all deras mark tagit ifrån dem. Berättelsen om Molly och de andra hade jag lika gärna kunnat skippa.

4 kommentarer:

lillaosblogg sa...

Håller med dig och tycker att det är tråkigt att en så spännande historia inte presenteras bättre. Såg filmen för många år sedan och tyckte mer om den!

Martina sa...

Ja, jag kan tänka mig att den är betydligt bättre som film.

Lyran sa...

Jag är mycket besviken på boken och lite sur över att jag inte kände igen BOATS-märket när jag valde reselitteratur. Men filmen kan nog vara bra.

Martina sa...

Den står ju på Lz, Biografi Särskilda personer, på biblioteket vilket jag minns att jag blev lite förvånad över när jag först kollade upp den. Jag hade inte fattat att det var en BOATS utan trodde att det var en vanlig roman.