Jag började läsa Carrie Ryans zombieapokalyptiska The Forest of Hands & Teeth idag på lunchen, och visserligen är den bra so far (har hunnit ungefär en fjärdedel, det är ju en ungdomsbok så den är snabbläst som attan), men jag kan inte låta bli att fundera på varför så mycket postpokalysm drar fram unkna gamla könsroller ur garderoben. Ur graven, höll jag på att skriva först, men tyvärr är det ju fortfarande vissa som vill hålla på traditionerna...
I The Forest of Hands & Teeth verkar kvinnor inte ha något egenvärde förutom det som maka och mor. Blir man inte "spoken for" av en man på den årliga höstfesten (vilket automatiskt leder till äktenskap frampå vårkanten) kan man förstås istället vända sig till systerskapet och alltså gå i kloster - systerskapet är visserligen mäktiga i sin roll som andliga och faktiskt också sekulära ledare för den lilla byn, men en klostertillvaro är det lika fullt och är man inte en högt uppsatt syster är livet förmodligen ganska avskärmat och, med all säkerhet, tråkigt (vad händer förresten med en ogift man? Han blir knappast utslängd till de "orena", eller tvingad till ett liv han inte vill ha). The Forest of Hands & Teeth känns lite som en The Village-ripoff (ni vet, filmen där en isolerad by ute i ingenstans lever som på 1800-talet och ständigt hotas av varelser utanför stängslet) där regler och traditioner upprätthålls långt bortom rim och reson.
Det här är ju långt ifrån det enda exemplet på könsroller hämtade direkt från stenåldern i efter katastrofen-scenarier. I till exempel Metro 2033, som jag hyllade igår (jo, jag tycker fortfarande att den är bra, även fast jag nu tänker klaga på den lite) är kvinnorna i princip osynliga. En och annan hustru och mor kan dyka upp på en station, men de är där enbart som hustrur och mödrar som serverar mat till de modiga männen och skäller på barnen (sönerna!) som olovandes varit ute på äventyr. Och där slutar kvinnornas involvering i berättelsen i väldigt många böcker, filmer och tv-serier - trots att mänskligheten reducerats till nån promille av sitt tidigare antal och varenda kotte behövs i försvaret mot zombier, mutanter och monster av alla de slag. Varenda manlig kotte iallafall...
Skräckexemplet som Bokstävlarna nämnde på twitter är väl The Walking Dead, graphic novel och hyllad tv-serie som jag själv varken läst eller sett (ja, förutom de två första avsnitten av serien där huvudpersonen är så oändligt korkad att han slänger bort varenda vapen han hittar. Jag visste inte att ett baseballträ bara går att använda en gång...) men som jag ändå förstått bara rör män. Kvinnor, i den mån de ens syns, ska vara så goda att hålla sig till tvätt och matlagning och i övrigt inte göra nåt väsen av sig. Det enda undantaget från detta är en tjock och ful feminist som tydligen blir satt på plats så småningom, för man kan ju inte ha en (till på köpet tjock och ful) kvinna som går runt och klagar på tingens gudsgivna ordning.
Lyckligtvis är det inte all postapokalysm som går i fällan. Charlie Higsons Fienden är en uppfriskande avvikelse, men det kan förstås ha nånting att göra med att det handlar om barn, i de flesta fall icke könsmogna barn, som ännu inte börjat med pojke/flicka-spelet. Men även de äldre barnen är förvånansvärt neutrala när det gäller kön och både pojkar och flickor är slagskämpar, även om pojkarna överväger bland stridspittarna och flickorna bland de som vårdar. Justin Cronins The Passage är också hyfsat neutral; alla har en uppgift och både kvinnor och män vaktar stängslet, rider ut på spaningsturer och i största allmänhet tar plats i samhället.
Men ändå, hur kommer det sig att så många efter katastrofen-skildringar går raka vägen tillbaks till medeltiden? Är det för att kvinnors biologiska förmåga att föda barn automatiskt medför att de måste beskyddas till varje pris när mänskligheten står på randen till utplåning? (Kul liv, att vara avelsko... vad händer om man inte vill skaffa barn då? Trots att det kvarvarande samhället gör sitt bästa för att inordna alla oliktänkande i systemet?) Eller är det manliga författare som präntar ner sin egen våta dröm? Men det kan inte stämma, för ofta är det kvinnliga författare som håller i pennan. Eller är det verkligen så illa att författarna faktiskt tror att samhället efter katatrofen skulle se ut så?
Vad tror ni? Och vad finns det mer för skräckexempel respektive förebilder när det gäller könsroller och sexism i postapokalyptisk litteratur?
Snökaos och chokladpraliner av Anna Alemo
2 timmar sedan
Inlägg
19 kommentarer:
mest har jag sett filmer och har inte reagerat så starkt på taskiga kvinnobilder, allt har väl inte fastnat, man glömmer...
Det finns nog precis lika mycket i film som i böcker, om inte mer.
Det är väl inte helt otänkbart att man skulle falla tillbaka i gamla roller om samhället förändras drastiskt. Å andra sidan kan en sexistisk atavism framställas på ett kritiskt vis. Bara för att man skildrar en sexistisk värld behöver man inte nödvändigtvis ha ett sexistiskt budskap. Det kan till och med bli en påminnelse om hur det var en gång i tiden och att det inte var så bra.
Sedan tror jag säkert att en del av författarna ger uttryck för något slags oreflekterad sexism. "Nu gör vi så här i vårt moderna samhälle, men under andra tider var det kanske mer nödvändigt med stereotypa könsideal. Och om samhället skulle bli mer "ursprungligt" så skulle vi nog gå tillbaka till det... "
De tänker förstås inte på sådana saker som att våldtäkt inom äktenskapet inte var straffbart förr utan på starka män som beskyddar dem och annat gulligt...
Åh, vad glad jag är att det blev ett blogginlägg av det här!
Pål har en bra poäng. Det är en stor skillnad, där.
Tyvärr så känns det inte riktigt som att de författare som nämns i inlägget (har inte läst Ryan) förhåller sig särskilt kritiskt till de scenarion de målar upp. Den här återgången till unkna könsroller problematiseras inte särskilt ofta, tyvärr.
Nu blev jag väldigt sugen på att försöka hitta lite fler postapoböcker som har lite fräschare syn på jämlikhet. Det borde ju finnas?
Pål: nej, otänkbart är det väl inte, men när man nu har chansen att fantisera fritt så kan man väl försöka sig på en utveckling av samhällsstrukturerna istället för en tillbakagång? Men du har nog rätt i att författarna oftast inte reflekterar över hur livet egentligen var i "ursprungligare" tider, de romantiserar istället gamla tider hej vilt. (Otroligt vanligt även i fantasygenren...)
Anna: nej, hittills ser jag ingen kritik i The Forest of Hands & Teeth, förutom kanske att det är tänkt att man ska bli upprörd över att Mary inte får gifta sig med vem hon vill pga "traditioner".
Men det måste ju absolut finnas postapokalyps med en uppdaterad jämställdhetssyn - dags att börja leta, tror jag.
Just de konserverade könsrollerna var en sak som jag retade mig på under läsningen av The passage och som fortfarande kan göra mig riktigt djäkla irriterad.
Avelsko-hushållerska-mentaliteten är något som jag har stört mig på länge. Det som stör mig mest är när kvinnliga författare skriver på det viset.
Eftersom en postapokalyps är en hel del spekulation och fantasi kan en författare göra lite som denne vill. Och därmed kan man även med rätta kritisera deras verk ur t.ex ett jämställdhetsperspektiv. Men jag tänker ändå ungefär som Pål Eggert, att det är väldigt troligt att man skulle återfalla till och rentav förstärka gamla könsroller. Åtminstone i det akuta skedet. Sedan beror det också på vilken tidsrymd författaren har till sitt förfogande. Kirkmans berättelse börjar här och nu direkt efter zombieapokalypsen. Justin Cronin gör ett långt tidsprång och kan därför låta precis vad som helst hända.
Vad gäller postapokalypser sprungna ur vår egen tid och som utspelar sig under de efterföljande decennierna efterlyser jag rentav MER ojämställdhet, trångsynthet, idiotiska fördomar och rasism. Många postapokalyptiska författare tycks inbilla sig att t.ex. rasism skulle vara som bortblåst redan dagarna efter domedagen. Och varför skulle det vara så? Är det troligt? Möjligen är det rent önsketänkande från författarnas sida.
Carrie Ryan har planterat sin postapokalyps i en medeltida värld. Kryddat det så där lite ytligt med reminiscenser från 1400 och 1500-talet. Utifrån det är hennes roman de vassa tändernas skog ganska konsekvent genomförd tycker jag. Utifrån det konceptet hade det inte kunnat så mycket annorlunda ut. Sedan kan man kritisera henne ändå – hon KUNDE ju ha hittat på ett annat slags historia. NU är det första halvan av första boken i serien som nämns här, det händer saker sedan och allt förblir sig inte likt. Jag finner det mer konstigt att trots att det finns välbevarade böcker och fotografier (i pappersformat) så har de överlevande hunnit utveckla en ny(gammal) med en egen religion och allt på vad som borde vara relativt kort tid.
I The Walking Dead är tiden NU och katastrofen NU. Då kirkman valt två polismän i huvudrollerna ser jag inga direkta konstigheter att det är de som står för skjutandet och de farliga uppdragen. Knappast troligt att en utbildad polis stannar hemma i lägret och lagar mat medan hans hustru istället beger sig in bland de levande döda. TV-serien är dessutom kryddad med två inavlade hillbillies, och vad jag vet är såna typer sällan eller aldrig särskilt feministiskt orienterade. Men visst, Kirkman KUNDE ju ha valt att ta med en kvinnlig polis eller soldat också utan att nagga trovärdigheten. Det finns gott om sådana i USA. Så lite gubbtrist är han ju. Även här är det i och för sig början av historien som diskuteras, det händer mycket mer i de efterföljande albumen och den ”tjocka feministen” får en åtminstone liten upprättelse. Fast i serien är hon inte bara feministisk sanningssägare utan även småskuren och lite avundsjuk moraltant.
I Alden Bells The Reapers Are the Angels är huvudpersonen en kapabel ung flicka som kan ta hand om sig själv utan att behöva hjälp av några karlar. Hon är på det sättet en bra hjältinna. Men även hon möter under sina vandringar i den ödelagda världen små samhällsstrukturer av patriarkalt snitt. Och varför gör hon det? Jag gissar för att författaren bedömer det som troligt, kanske rentav bombsäkert att en postapokalyps skulle med föra sådana företeelser.
Så hur ska postapokalypsen gestaltas? Så realistiskt som möjligt eller som önsketänkande?
Eller man skulle kunna fråga: ska den vara dystopi eller utopi?
Marias bokliv: lustigt, The Passage såg jag som relativt jämnställd (inte helt, men inte heller ett av de värsta exemplena).
Boktanten: ja, man skulle ju kunna tycka att en kvinna kanske skulle kunna sätta sig in i en sån situation och INTE vilja utsätta sina kvinnliga karaktärer för det...
Swedish Zombie: jag ser ingen motsättning mellan realism och jämnställdhet i postapokalyps. Vi har ändå kommit så långt i vår utveckling att det faktiskt inte verkar troligt att 50% av den överlevande mänskligheten skulle gå med på att reduceras till avelskor och markservice - som du själv säger finns det kvinnliga poliser, militärer etc. som vore precis lika värdefulla som sina manliga motsvarigheter om det gällde att försvara sig mot zombier/mutanter eller vad det nu kan vara. Visst, säkert skulle små grupper se det som ett ypperligt tillfälle att påtvinga sina medlemmar medeltida dogmer, men jag har svårt att se varför majoriteten skulle gå med på det. Varje hand som kunde hålla i ett vapen skulle vara alldeles för värdefull för att slösas bort. Polishustrun skulle säkert också kunna lära sig att skjuta (om hon inte redan kan det, vilket inte vore helt otroligt) istället för att reduceras till en orolig hustru och mor vars enda funktion är att bli beskyddad.
Hade förresten den tjocka feministen beskrivits som en småskuren moraltant (-farbror) om det hade varit en man, tror du? Det tror inte jag. Och däri ligger problemet.
Jodå. Det ligger helt klart väldigt mycket i det du skriver. Läser man skildringar om den stora Tsunamin och hjälpinsatserna (glömt årtalet, men jag menar den där berömda) så gjordes inga skillnader mellan könen, alla hjälpte till och utförde stordåd mitt bland hemskheterna. Och klarar livs levande kvinnor sånt så borde de väl i och för sig klara minst lika mycket i en fiktiv apokalyps. Såklart. Jag har arbetat hela mitt vuxna liv i en kvinnodominerad bransch, och för varje våp jag har mött har det också funnits minst en som säkert skulle klara sig utmärkt när domedagen är här.
Det här är mitt lite svamliga sätt att säga att jag nog håller med dig en hel del, bara funderar lite.
Vad gäller moraltanten så tänker jag spontant att det förvisso finns gott om klichéartade figurer som många författare använder av ren lättja. Manliga hillbillies porträtteras aldrig heller särskilt smickrande osv. Det är också en könsstereotyp.
Mycket bra text, och jag håller med om det mesta du skriver. Jag tyckte The Forest of Hands and Teeth var dålig, och det till största delen på grund av de unkna könsrollerna.
Jag har läst Carrie Ryans tre sammanhängande romaner som börjar med De vassa tändernas skog och jag måste säga att det blir bättre. Ja, könsrollerna är medeltida och unkna i första delen men redan i tvåan har saker förändrats och i trean är tjejen benhård. Jag ser det som en tidslinje som måste följas för att man ska få helheten. Pål Eggert har en bra poäng i sin kommentar: en bok måste inte ha ett sexistiskt budskap bara för att man beskriver en sexistisk värld.
Ja alltså det jag gillar med dystopier och postapokalyps är ju att vad som helst kan hända; världsordningen är upp och ned och nog fan är det troligt att alla som kan slåss tar upp fighten med zombiesarna (ekker vad det nu är). Och det är det som är så spännande att författaren/filmskapare har möjligheten att verkligen föra fram hjältar av det kvinnliga könet. Men sen så är det sjukt trist när dessa hjältinnor ska vara sexiga, sminkade, rakade, lättklädda och allt vad det nu är samtdigt som världen går under. Hur troligt är det? Men att starka patriarkala krafter skulle verka eller att den sociala ordningen skulle gå tillbaka några århundraden är tyvärr inte lika otroligt. Nåväl, jag störde mig också inledningsvis på strukturerna i Carrie Ryans böcker men det är något som snabbt ändras och jag ser det snarare som ett uttryck för hur det skulle kunna bli, fast t.ex. Mary inte finner sig i sakernas ordning. Metro 2033 gillar jag som bok men den har en unken kvinnosildring som känns lätt oreflekterad (har skrivit om det här http://kortedalabiblioteksblogg.blogspot.com/2010/01/metro-2033.html I Metro 2034 finns det dock några kvinnliga karaktärer (läser den nu). Kanske har författaren tagit till sig lite kritik?
Nog finns det annan efter katastrofen-litteratur än den där män slåss och kvinnor inte gör det. Doris Lessings Memoirs of a Survivor, José Saramagos Blindheten eller Margaret Atwoods två senaste science fiction-romaner till exempel.
(Har dock svårt att se varför det skulle vara bättre att vara man och slåss än kvinna och ta hand om barn.)
Swedish Zombie: med tanke på att det nog finns rätt många män som skulle lägga sig ner och dö vid första tecknet på en zombieapokalyps så finns det nog kvinnor som skulle klara sig mycket bra, ja. Har mer med personlighet än kön att göra misstänker jag... Och jo, manliga hillbillies är också extremt stereotypa.
Anna: jag tycker faktiskt att The Forest of Hands & Teeth är rätt bra. Idén är klart bra, om än inte helt originell, så det enda jag verkligen hakar upp mig på är könsrollerna.
Ela: jag har fortfarande bara tagit mig igenom hälften av The Forest of Hands & Teeth, så alla mina "fördomar" härrör sig från första delen av den. Hoppas att du har rätt i att den blir bättre (könsrollsmässigt).
Anna J: visst är det fantastiskt att det alltid verkar finnas obegränsade resurser av smink, hårfärg och nätstrumpor när jorden gått under? Det går inte att hitta mat för dagen men att sminka sig, det är viktigt. Like the zombies care?
ptr: jo visst finns det det. Men för det mesta är det män som slåss och kvinnor som tar hand om barnen - och det handlar inte om att det ena är bättre än det andra, dvs. slåss eller ta hand om barn, utan att det FÖRVÄNTAS av männen att slåss och av kvinnorna att ta hand om barn. När båda könen i själva verket förmodligen skulle kunna göra bådadera!
Vid en apokalyps kommer andra regler att gälla än nu. Andra egenskaper och färdigheter kommer att premieras.
Min uppfattning är att fler män gör värnplikten, att de har större kroppsstyrka, segare kroppar. Kanske har de jagat, kanske kan de laga fordon. De kan bära mer, bidra med viktiga praktiska saker och mer mat.
Och inte bara för att de är män, utan för att vi inte är 100% jämlika eller lika idag och det är sådana saker som skiljer som är viktiga vid apokalypsen.
Jag känner fler män än kvinnor som kan skjuta med vapen eller slå i en spik. Vissa kvinnor jag känner skulle inte överleva en campinghelg, än mindre apokalypsen.
Tyvärr är det så det ser ut och gillar man inte det kan man fundera på hur man själv och ens egen närhet skulle fungera i en sådan kris, eller vid en badrumsrenovering.
Vem skulle döda kaninen i din familj? Vem skulle flå och stycka den? Vem skulle koppla in generatorn? Vem skulle barrikadera dörren? Vem skulle strypa grannen?
Och vem skulle se sig om efter något nyttigt att göra och sedan börja laga en curry?
Jag har sett en BBC-serie som heter The Colony, som känns väldigt aktuell om man pratar könsroller och postapokalyps.
Programmet är i grund och botten en dokusåpa, med twisten att deltagarna ska överleva i ett postapokalyptiskt samhälle. Hitta mat och vatten, sköta hygien/sjukvård och skydda sig från folk (inhyrda skådespelare) som försöker stjäla deras grejer, förstöra deras camp och "döda" medlemmar ur gruppen.
Man får förstås räkna med att folk skulle bete sig annorlunda i en verklig situation, där de OCH deras nära och kära är hotade på riktigt - men överlag tycker jag att serien visar många sidor av mänsklig gruppmentalitet ändå.
Och jo, männen bankar ihop vattenrenare och fixar elektricitet. Kvinnorna städar och lagar mat och blir i princip osynliga. Till viss del beror det förstås på vilka yrken de har i verkliga livet (fler män än kvinnor har praktiska yrken) men detsamma gäller ju i verkligheten.
Serien finns i fler säsonger än en. Överväger att titta på nästa och se om det är någon skillnad, i gruppsammansättning och så. För i slutändan måste ju allt ändå hänga på det - vad har du flest av i din grupp, akademiker eller byggnadsarbetare?
Gud vad gammalt inlägg jag skakar liv i här, men har man bara något sånär koll på början och ingenting på fortsättningen av The Walking Dead så målar man snabbt in sig själv i ett hörn om man påstår att TWD ... ööh ... ”bara rör män”. Det kommer till och med upp som diskussion i första samlingsvolymen (dvs i ett av de 6 första serietidningarna, jag minns inte vilket på rakt arm, men skulle gissa på nr 3 eller 4) att alla inte är helt nöjda med de könsroller som tilldelats dem. Och inom kort är minst två av de viktigaste huvudfigurerna kvinnor. ”Satt på plats” vet jag inte ens vad som syftas på här. Talar vi om en kvinnomisshandel i tv-serien så är den på en ganska undernärd kvinna som knappast skulle klassas som feminist, talar vi om den tecknade serien så sätts hon väl inte på mer plats än någon annan, och knappast av anledningar som att hon skulle vara feminist.
Kirkmans idé är med The Walking Dead var från början att utforska vad som hände "efter filmen tagit slut", då han alltid stör sig på att han aldrig får reda på vad som händer sen. Mitt förslag är att den som undrar vad som just händer sen, inklusive könsrollerna i ett efterapokalyptiskt samhälle, tar sig förbis de första volymerna (den första är —typ — filmen, de som följer ”efter filmen”). På engelska finns 16 volymer, på svenska än så länge 5...
Skicka en kommentar