Är det bara jag?

Är jag den enda bokbloggaren (och bibliotekarien, inte att förglömma) som faktiskt inte är särskilt intresserad av bokmässan? Min twitterfeed är nämligen fylld av 1. de som stjärnögt exalterat ska åka till bokmässan och 2. de som är jättejätteavundsjuka på de som åker.

Jag skulle kunna tänka mig att åka för jobbets räkning nåt år, men med god tid för planering - möjligheten fanns för mig att åka dit tillsammans med ett gäng kollegor med ytterst kort varsel (en som egentligen skulle åka var tvungen att avboka i sista stund), men jag skippade det utan att behöva tänka efter två gånger. Min chef åkte istället och lika glad är jag för det.

Catherynne M. Valente - The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making

Boken med årets* längsta (och bästa) titel är utläst, efter många om och men - jag undrar om jag inte började med den i augusti...

Hur som helst så var det inte för att den på något sätt var dålig eller seg, utan av ren tidsbrist! The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making är tvärtom en "mad, toothsome romp of a fairy tale", som det står i blurben av Holly Black. Boken handlar om September, en tolvårig flicka från Omaha, Nebraska, som en dag när hon står och diskar blir bortsvept till Fairyland av en Grön Vind och hans Leopard. Där upplever hon allsköns äventyr, en del roliga, andra farliga, tillsammans med en röd Wyverary, hälften Wyvern (inte en drake) och hälften bibliotek, vars stora mål i livet är att resa till huvudstaden Pandemonium och träffa sin farfar, det stora Biblioteket.

Egentligen är det helt omöjligt att beskriva handlingen trots att den i grunden är enkel nog. Ett människobarn som hamnar i Älvalandet och genomgår alla möjliga faror för att i slutändan, tja, rädda världen. Det har man ju hört ett par gånger förut! Skillnaden mellan alla de där andra människobarnens äventyrs och Septembers är Valentes underfundiga språk och fantasi - det är som om Terry Pratchett, China Miéville, Neil Gaiman, C.S. Lewis och förmodligen minst tre andra författare som jag inte kan komma på just nu hade hällt sin fantasi i en skål och sen blandat om ordentligt. Jag kan helt enkelt bara säga: läs själv!

Den andra boken om September, The Girl Who Fell Beneath Fairyland and Led the Revels There, kommer ut i hardcover 2 oktober. Det är nästan så att jag överväger ett inköp... (Är det förresten nån som vet om den kommer att översättas till svenska? Jag avundas inte översättaren i så fall.)

*Den kom ut 2011, men eftersom jag läste den i år så...

Snabbläsarklubben

Jag har noterat att flera bokbloggare jag följer på twitter har läst årets hundrade bok. Själv ligger jag på blygsamma 55, där flera dessutom är graphic novels och några barn- eller ungdomsböcker... För bara några år sen hade 100 böcker i september varit en självklarhet. Detta är mycket märkligt.

Nå ja, idag läste jag ut The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making och nu måste jag fundera på vad jag ska börja med härnäst. Troligen Döda talar inte av Ann Cleeves, andra boken om Vera Stanhope. Recensionsböckerna från Modernista ligger dock i en hög på skrivbordet och väntar på sin tur...

Humor =)

Ytterligare en bok från Modernista idag, tydligt utmärkt på paketet som "Spam". ;) Haha, touche!

Modernista spammar mig

*blåser dammet av bloggen*

Ytterligare två rec. ex. i brevlådan häromdan: Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann (låter som en typisk #boblmaf-bok) och Nu ser du mig av S. J. Bolton (jag lånade hem hennes Ond skörd från jobbet men kom mig aldrig för att läsa den). Jag har förstått på twitter att flera andra bokbloggare också fått dessa två böcker, så nu blir det massrecensioner snart igen. ;)

När jag kommer att läsa dem har jag dock ingen aning om. Troligen inte innan recensionsdatum iallafall, för det hinner jag inte... Håller som bäst på med Boken Med Världens Längsta Titel och måste sen beta av ett par bibbloböcker, bl.a. Terry Pratchetts och Stephen Baxters The Long Earth.

Fler rec. ex.

Igår fick jag ytterligare två recensionsexemplar från Modernista: Ni älskar dem inte av Belinda Bauer (nu var jag ju inte helt såld på Mörk jord, men den här kanske är bättre) och Eldnatt av Yrsa Sigurdardottir som jag hittills inte läst nånting av. Ska pussla in dem nånstans i läslistan.

Och jo, recce av Utflykten till Tindari kommer. Nån dag. Snabbversionen? Inte helt såld på den heller.

Bästa titeln

Jag lånade boken med världens bästa titel av en kompis häromdan: The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making. Det blir nästa läsprojekt efter De hatade : om radikalhögerns måltavlor som jag håller på med nu.

Rebecka Bohlin - De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass

När Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad : konsten att hanka sig fram kom ut i början av 2000-talet läste jag den med intresse, men var tryggt förvissad om att det inte var så illa i Sverige. Nu, 10 år och nästan två perioder med borgerlig regering senare, är det precis så illa.

Rebecka Bohlins bok De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass ingår i serien Vems Europa? utgiven av Atlas Reportage. Hon är journalist och debattör och har bland annat varit redaktör för boken XX. Feministiska samtal, idéer och utbrott. De osynliga är skriven med ett tydligt kvinnoperspektiv - därmed inte sagt att män inte får komma till tals, men eftersom de flesta låglöneyrken domineras av kvinnor blir det automatiskt till största delen dessa som intervjuas.

Bohlin tar främst upp situationen för städare, butikspersonal, serveringspersonal... de som arbetar i servicesektorn helt enkelt. I många fall är dock villkoren desamma även för t.ex. vårdpersonal, som i och med nedskärningar (ofta inom privata företag - Carema är ett flagrant exempel...) tar hand om många fler vårdtagare per anställd och oftast inte hinner med dem alla.

Inom städbranschen är det precis som inom t.ex. hemtjänsten vanligt med delade turer - några timmars arbete på morgonen, en flera timmar lång "rast" mitt på dagen och sen ytterligare några timmars jobb på eftermiddagen eller kvällen. Rasten och eventuella resor mellan olika arbetsplatser räknas som obetald fritid, och i många oseriösa städföretag snålas det in på lön, ob-ersättning med mera. Det medför att många som städar måste ha mer än ett jobb för att klara sig. Än så länge finns det barnbidrag och ensamstående föräldrar kan få bostadsbidrag, men när den svenska välfärden urholkas blir villkoren allt sämre för lågavlönade. Det berömda "livspusslet", säger Bohlin, är anpassat för den välmående medelklassen - att t.ex. använda RUT-avdrag för att få städat hemma kan knappast städerskan själv göra... Och vad gör man när man som ensamstående förälder måste arbeta kvällar, nätter eller helger och kommunen man bor i inte erbjuder förskola andra tider än måndag till fredag 8-17?

De osynliga är en mycket intressant skildring av ett Sverige som jag faktiskt inte trodde existerade. I min enfald - eller snarare naivitet - trodde jag att med kollektivavtal och fackföreningar kunde alla med ett heltidsjobb leva på sin lön, även om jobbet var att städa eller ta hand om äldre (två jobb som ju faktiskt är mycket viktigare än lönen antyder). Men många företag har inte kollektivavtal, och många fackföreningar har förlorat sin styrka. Medlemsantalen rasar och företagen frias i domstol när facken anmäler oegentligheter. I Fredrik Reinfeldts Sverige är många ute i kylan.

Nästan som köpstopp, faktiskt

I sommar har jag köpt exakt två böcker. Två! På nästan tre månader! Ok, jag har inte haft så mycket pengar att shoppa för, men faktiskt har jag inte ens varit sugen på att köpa några böcker. De två som jag trots allt köpte var en Lovecraft-samling på SF-bokhandeln när jag var i Stockholm under midsommarhelgen och Plague Ship av Clive Cussler när jag fick lön i slutet av juli. That´s it.

Lite mer positivt är dock att jag läst åtminstone några böcker i min alfabetsutmaning: One (Williams), The Gods of Atlantis (Gibbins) och Miss Peregrine´s Home for Peculiar Children (Riggs). Yay!

Conrad Williams - One

One är klassisk dystopisk postapokalyptisk skräck. Huvudpersonen, Richard Jane, jobbar som svetsare på en oljeplattform utanför Skottlands kust - han arbetar alltså med undervattenssvetsning. Det är detta faktum som räddar honom när jorden går under.

Vid en rutinsvetsning av oljeplattformens förankring vid havsbottnen hör Jane ett konstigt ploppande ljud i radiokontakten upp till ytan. Först tror han att det är hans egna trumhinnor som spruckit, men när radiokontakten med oljeplattformen bryts förstår han och hans svetsarkollegor att något är fel. De måste ta sig upp till ytan så fort som möjligt. Det görs förstås inte i en handvändning; när man arbetar nere vid havsbottnen måste man gå igenom ganska många steg innan man kan andas frisk luft igen. Är dekompressionen otillräcklig kan man i värsta fall dö en ganska horribel död...

När Jane efter många om och men tagit sig i land upptäcker han att hela landet verkar vara dött - det är som att en våg av eld och ett kraftigt tryck gått över hela den skotska östkusten. Marken är sönderbränd, människorna ännu värre. De ligger på gatorna, förvrida och med svartnande, glänsande skinn, uppsvullna som om de håller på att spricka.

Jane har bara en tanke i huvudet: att leta reda på sin femårige son Stanley. Det betyder att han måste ta sig hela vägen från norra Skottland till London, där Stanley bor med sin mamma. Utan transportmedel - alla bilar och all elektronik har slutat fungera - kommer det ta många veckor. Men Jane traskar sammanbitet på. Han äter det han hittar i någorlunda oskadade konservburkar, sover om han hittar ett hus med en tom säng. Han undrar om han kommer att hitta andra överlevare. Om han kommer att hitta Stanley.

One handlar i grund och botten om en man vars kärlek till sin son övergår i besatthet, ja, nästan galenskap. De som överlever har alla förlorat människor de älskar, men Jane vägrar att ge upp hoppet. Stanley är hans mening med livet, utan hoppet om att finna sonen vid liv kan han lika gärna lägga sig ner och dö. Livet efter Händelsen (the Event) handlar om att söka efter mat, flytta från plats till plats för att undvika faror och att beskydda de få människor som finns kvar. Det finns ingen framtid, inget hopp.

Conrad Williams beskriver med isande precision hur civilisationen sönderfaller vid apokalypsen. Några få människor lyckas hålla ihop, dela mat och andra förnödenheter, men vissa hänfaller till barbariska handlingar. Det uppstår stridigheter mellan överlevande. I slutändan har dock de alla ett långt större hot att hantera. Händelsen dödade inte bara allt i sin väg. Den medförde något annat - något dödligt...

Jag läste One med djup fascination och ett visst äckel. Williams drar sig inte för kroppsvätskor, ruttna lik och mycket annat som en högklassig skräckfilmsregissör skulle vara stolt över. Hans vision av apokalypsen är en av de vidrigaste jag stött på, och en av de hopplösaste. Han förklarar inte hur Händelsen kunnat uppstå, även om Jane har en del teorier om den saken, och det finns trådar i berättelsen som inte knyts samman fastän man gärna hade velat ha en förklaring på vissa saker. Men i det stora hela tycker jag att One är ett lysande exempel på postapokalyps i sin allra svartaste form. Den påminner mig faktiskt en smula om Cormac McCarthys The Road som ju är postapokalypsen över all postapokalyps(tm), och det är inget dåligt betyg.

I brevlådan

... låg Utflykten till Tindari av Andrea Camilleri, ett överrasknings-recensionsexemplar från Modernista. Det är tydligen en del i serien om kommissarie Montalbano. Jag har visserligen inte sett tv-serien men jag gillar ju Donna Leons böcker om en annan italiensk kommissarie, så varför inte?

... Snowman?

Nästa års största pepp: Dan Simmons The Abominable.

In June 1924, famous British climber George Mallory and his climbing partner Andrew Irvine disappeared on the North East Ridge of Mount Everest. Most of the subsequent publicity did not mention that two other climbers were missing: the future Lord Wessex and an unnamed German support climber.

A year later, climber, poet and war hero Richard David Deacon sees a way he and his friends can reach the heights of Mount Everest. He tells Lady Wessex that they will look for her son if she bankrolls the operation.

Now the danger Deacon and his group face is not only from the treacherous conditions; they are also warned of the mythical 'man bear' demons of the mountain - which they dismiss until they hear roars so loud they drown out the 100 mile-per-hour wind that is tearing their canvas tent to shreds around them...

Lite The Terror-vibbar där - eller man kan ju alltid hoppas, iallafall! Släpps i april. Åtta månaders väntetid...

(Hej förresten. Jag har slutat ha semester nu.)

Melanie McGrath - Där ingen har gått

Där ingen har gått är en thriller/deckare som utspelar sig i Arktis, så det var ju helt självklart att jag var tvungen att läsa den. Huvudpersonen, Edie Kiglatuk, är till hälften inuit, till hälften qalunaat (icke-inuit) men hennes inuitiska sida är den dominerande. Hon bor på Ellesmereön som rent formellt hör till Kanada och arbetar dels som lärare i den lilla byskolan och dels som guide för qalunaat som vill jaga i Arktis.

Vid en jakttur med två qalunaat på den närbelägna Craigön blir en av utlänningarna skjuten. En olycka? Edie är inte så säker. Hon har redan tidigare skaffat sig dåligt rykte genom att påtala att något som såg ut som en olycka egentligen var ett mord, och hennes nyfikenhet driver henne att börja nysta i "olyckan" på Craigön. Men när Edies styvson Joe råkar illa ut är det inte längre nyfikenhet som är drivkraften utan hämnd.

Jag gillar greppet med att använda ord på inuktitut, inuiternas språk, genom hela boken. Det förstärker stämningen och dessutom kan man ju lära sig ett och annat. ;) Sen är ju frågan hur korrekt en brittisk författare kan få till beskrivningen av inuiternas liv, men jag misstänker att McGrath eventuellt har gjort en hel del research eftersom hon bland annat skrivit två fackböcker (The Long Exile och Hopping) som behandlar den kanadensiska regeringens tvångsförflyttningar av inuiter under 1950-talet.

I det stora hela tycker jag att Där ingen gått är en välskriven och spännande skönlitterär debut, som visserligen glider ut lite väl mycket mot det otroliga på sina ställen men ändå lyckas hålla tråden någorlunda. Edie Kiglatuk är en sympatisk hjältinna, ärrad av livet och kanske inte alltid så välanpassad i det inuitiska samhället (något som hon själv tror beror på hennes qalunaat-blod) men definitivt någon som det vore roligt att lära känna. Jag hade dock gärna sett ännu mer av beskrivningarna av inuiternas samhälle, traditioner, mat etc. - det är väl min romantiska bild av Arktis som spökar! Jag hade verkligen varit helt värdelös på en sån jakttripp som Edie guidar... (Men det hade ändå varit kul att åka på en. Inte för att jaga dock.)

Detta är dessutom den första delen i en planerad serie om Edie Kiglatuk, så förhoppningsvis får jag snart träffa henne igen!

Louise Penny - Mörkt motiv

Mörkt motiv är Louise Pennys prisbelönade debutroman som utspelar sig i den lilla kanadensiska staden Three Pines i provinsen Quebec, bara några kilometer från gränsen till USA. Huvudperson är kommissarie Armand Gamache, chef för mordroteln vid Sûreté du Québec (dvs. Quebecs provinspolis), som för ovanlighetens skull i kriminallitteraturen är lyckligt gift, harmonisk och inte dricker mer alkohol än fransmän brukar göra - nog för att det kan vara alldeles tillräckligt...

I Mörkt motiv hittas en kvinna död i Three Pines. Jane Neal är stans pensionerade lärarinna, en rar äldre dam som är omtyckt av alla i stan. Hon har blivit skjuten med en pil i bröstet och eftersom det är höst och jaktsäsong för pilbåge så är det inte otroligt att hon blivit skjuten av misstag. Men Gamache börjar snart tvivla på den teorin.

Detta är en mysig och oblodig pusseldeckare av modernt snitt, perfekt för alla som älskar Agatha Christie och Maria Lang. Det finns nutida inslag som till exempel ett öppet homosexuellt par, men i det stora hela är Three Pines förtjusande gammalmodigt.

Det enda jag inte gillade var assistent Yvette Nichols, en nyanställd polis som bara är dryg och otrevlig och alltid skyller sina misstag på andra. Jag är förstås medveten om att det är meningen att man inte ska tycka om henne men jag kan verkligen inte förstå hur någon kan vara så helt omedveten om hur otroligt korkat hon beter sig. Det är möjligt att hon är med i senare böcker i serien och så småningom inser detta, men att ha en självgod fårskalle som stående karaktär vore extremt jobbigt.

Nå ja. Jag kan iallafall varmt rekommendera Louise Pennys debut. Nästa del i serien, Nådastöt, kommer ut på svenska i oktober, men den som inte vill vänta har flera böcker på engelska att se fram emot - bok nummer åtta kom ut i år.

Kvinnliga svenska serietecknare

Den senaste tiden har jag nästan uteslutande läst kvinnliga svenska serietecknare: Liv Strömquist, Sara Granér och Lina Neidestam. Av dessa tre är Liv Strömquist min absoluta favorit - jag gillar verkligen hur hon blandar humor med svidande kritik mot patriarkatet. Einsteins fru och Prins Charles känsla är mina favoriter so far. Jag fattar inte hur jag lyckats med att inte läsa henne tidigare?

Sara Granér och Lina Neidestam träffar inte i prick riktigt lika ofta som Liv Strömquist (IMO, förstås), men när jag läste Med vänlig hälsning (Granér) ville jag typ kopiera nästan varenda sida och sätta upp på väggen. Neidestams Zelda 2 : Kampen fortsätter hade också vissa helt fantastiska partier medan Zelda kändes lite mer ojämn. Det kan ju ha att göra med att den kom först, det var bara jag som läste dem i fel ordning...

Överlag tycker jag faktiskt att kvinnliga svenska serietecknare är sjukt mycket roligare än manliga svenska dito!

Semesterläsning

Dags att börja planera semesterläsning! Jag jobbar min sista vecka nu innan en MYCKET efterlängtad semester och dagens skörd, när jag scannade hyllorna efter böcker att låna hem, blev Nattens cirkus av Erin Morgenstern, Tystnaden i bruset av Patrick Ness, Stengudarna av Jeanette Winterson och Kolka av Bengt Ohlsson. Förutom dessa fyra har jag några deckare och en jäkla massa serier hemma (det är nämligen i princip det enda jag läst de senaste veckorna - serier, samt lite ungdomsböcker), och, förstås, den eviga oläst-hyllan. Undrar om jag kanske hinner beta av lite på den de kommande fyra veckorna?

Kortar av "att läsa"-listan

Praktiskt (men irriterande) när en bok i oläst-högen visar sig vara dålig. The Death Relic av Chris Kuzneski höll inte måttet - inte ens för mig som är ovanligt härdad när det gäller dravel.

Midsommarhelgen

Under midsommarhelgen befann jag mig i Stockholm hos Any Moment Called Now-Sussi och hennes man - tillsammans, efter många om och men, med min sambo. Ni som följer mig på twitter har säkert koll på dramat... Tyvärr mådde han inte jättebra under helgen, lite feber och allmän trötthet, men han härdade ut nästan hela tiden.

Helgen tillbringades med spel (Spank the Monkey och Munchkin Cthulhu), film (Indiana Jones : Raiders of the Lost Ark, Mega Python vs. Gatoroid och The Fifth Element), god mat (sushi, indiskt, dumplings och nudlar) och även lite shopping på söndagen då det faktiskt var nånting som var öppet. Ett traditionsenligt besök på The English Shop där jag fått strikta order från en kompis om att köpa marmite samt ett likaledes traditionsenligt besök på SF-bokhandeln där jag faktiskt inte kände mig särskilt inspirerad. Till slut köpte jag en bok (en Lovecraft-samling) mest för att boken jag haft med mig (The Death Relic av Chris Kuzneski) inte var särskilt bra. Dock fick även Sherlock Holmes: A Game of Shadows på blu-ray samt en Captain America-plushie följa med hem.

En snabbsväng på Comic Heaven medförde även att jag köpte en Bobble Head Jawa som ska få bo på mitt skrivbord. Utini!

(Det blev visst några nagellack också. Vet inte hur det gick till.)

Amanda Hellberg - Jag väntar under mossan

Jag har ju läst och gillat Amanda Hellbergs andra böcker (Tistelblomman var klart bäst) så jag kastade mig förstås över hennes ungdomsbok Jag väntar under mossan. I det stora hela gillar jag den, även om det finns en del invändningar.

Handlingen i korthet: Tilda, som vuxit upp med en svensk mamma och en brittisk pappa i Storbritannien är hos sin morfar i Sverige under sommarlovet. Morfar bor ensam i en gammal stuga ute i de djupa skogarna. För många år sedan försvann hans hustru, Tildas mormor, spårlöst, men morfar är övertygad om att hon finns kvar någonstans i skogen.

Det finns många tecken på att något ondskefullt väsen bor i skogen. Badstranden vid sjön där Tilda brukade bada som barn är övergiven - byborna badar hellre i det nya, plastiga utomhusbadet. Stämningen vid sjön känns inte bra. Tilda känner också av något litet som drar omkring runt stugan. Ett spöke?

När hon får en bok om nordisk folklore klarnar många saker för henne, och hon inser att hon är en del av något som pågått i skogarna i århundraden.

Som sagt, jag gillar boken, men det spårar ut en hel del och spretar åt alla möjliga håll. Det är mylingar och skogsrån och häxor och trollkarlar och fan och hans moster... nå ja, inte fan och hans moster kanske. Och väktare, inte att förglömma. Men det är lite kärlek och lite uppväxtskildring och massor av övernaturligt och lite skräck. Roligast är nästan att läsa om Tildas bild av Sverige med dillchips och världens godaste ostbågar... och myggbett, halvtinade kanelbullar, ljusa sommarnätter, brännässlor och utedass. Amanda Hellberg fångar den svenska sommaren på pricken, och bilder från min barndoms somrar kommer tillbaks när jag läser. Det är bokens stora förtjänst.

Lina Neidestam - Zelda 2 : Kampen fortsätter

Jag råkade visst läsa Zelda i fel ordning (dvs. har inte läst del ett än) men del två var hur som helst awesome! Inte för att jag alltid tycker att just karaktären Zelda är så fantastisk men Lina Neidestam träffar så mitt i prick nästan jämt. Särskilt strippen där Zelda ser en äkta Almodovar-kvinna. *här hade jag infogat strippen ifråga om jag hade haft den i digitalt format, men det har jag inte så ni får tänka er hur den hade kunnat se ut*

Eller, för den delen:

Från Lina kan rita fint.

Visst, det är inte alltid som jag tycker Zelda är kul. Ibland blir det lite väl ansträngt, lite väl "jaja, vi har sett det förut". Men för det mesta är Zelda jävligt bra.

Listig?

På nåt sätt har jag lyckats beställa TVÅ ex av Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan till jobbet. Hur i h-e gick det till?

Nå ja, det betyder att jag inte behöver skämmas för att jag är den som reserverat alla nyinkomna ungdomsböcker. Inte i just det här fallet iallafall...

Failed plan

Min plan att läsa barn- och ungdomsböcker på jobbet och vuxenböcker hemma har failat totalt - nå ja, inte totalt kanske men till 50%. Jag läser mycket riktigt barnböcker på jobbet. Däremot inte så mycket vuxenböcker hemma... Har faktiskt inte ens öppnat Ben för ben, som jag beslutade mig för att börja läsa för, tja, en vecka sen eller så.

Yvonne Prinz - Vinylprinsessan

Vinylprinsessan är en ungdomsbok som jag blev tipsad om på vår senaste barnboksdag (vi har såna på jobbet två gånger om året, då det senaste halvårets barnboksutgivning presenteras i urval). Jag började bläddra lite i den på jobbet när jag väntade på att datorn skulle starta - ja, jag vet, den är inte snabb - och blev fast direkt.

Boken handlar om Allie, 16 år och musiknörd, som jobbar på Bob & Bob´s Records på Telegraph Avenue i Berkeley, Californien. Hon är den enda anställda på Bob & Bob´s som någonsin klarat det fruktade genretestet och hela hennes liv kretsar kring musik - närmare bestämt musik på vinyl. Fildelning är för henne djävulens påfund.

Allies bästa vän Kit jobbar på en second hand-affär på Telegraph Avenue och de träffas på lunchen för att prata om allt viktigt i livet. Tänk Enid och Rebecca i Ghost World, en av filmerna som också nämns i boken. Kit dejtar en notoriskt otrogen musiker och Allie är förälskad i en kille som brukar komma in på Bob & Bob´s; hon vet inte vad han heter men kallar honom M.

Den här sommaren förändras Allies liv totalt. Inte nog med att hon startar en blogg under namnet Vinylprinsessan (där hon skriver initierat om musik på vinyl), hon lär också känna M på riktigt och han är definitivt inte den person hon trodde. Lägg dessutom till att Kit konfronterar sin pojkvän, Allies mamma söker efter kärleken på Internet, Bob & Bob´s blir rånat och Allies pappa ska ha barn med sin nya flickvän så kan man ju förstå att tillvaron inte riktigt känns så välordnad som den tidigare gjort...

Jag älskar den här boken! Allie är en rolig, självständig och mogen huvudperson med ett brinnande intresse för musik, och trots att jag själv inte är särskilt musikintresserad har jag lust att göra en playlist på Spotify (vilket inte hade varit i Allies smak, jag vet) med de låtar hon refererar till. Jag rentav pep förtjust när hon nämnde Gogol Bordello. =) Boken är också väldigt välskriven och, ja, trovärdig är nog ordet jag söker, trots de ibland absurda förvecklingarna. Det här är en bok man kan sätta i händerna på i princip alla över 13 år, musikälskare eller inte (men jag tror säkert att det tillför en extra dimension om man är en!), kille eller tjej. Blir du inte helt förälskad i Allies smått galna liv så läser du Vinylprinsessan fel!

Belinda Bauer - Mörk jord

Mörk jord är Belinda Bauers kritikerrosade debutroman, en psykologisk thriller snarare än en deckare men jag gillar ju båda genrerna.

Vad jag däremot inte gillar är psykologiska thrillers eller deckare ur mördarens perspektiv. Är det dessutom en kursiverad mördare, då blir det stora sågningsfesten. Tack och lov är Belinda Bauer inte fullt så förutsägbar. Däremot inte sagt att jag var särskilt förtjust i Mörk jord - och nu är jag väl förmodligen kärringen mot strömmen här, eftersom de flesta verkar tycka att den är tokbra.

Handlingen i korthet: Stevens morbror Billy mördades och begravdes för många år sedan (när han fortfarande var ett barn) av en pedofil och seriemördare vid namn Arnold Avery. Sen Steven fick reda på detta har han tillbrigat all sin lediga tid med att gräva gropar på Exmoor-heden i hopp om att hitta morbror Billys kropp; detta för att han hoppas på att om han hittar morbroderns kropp kommer hans familj på ett magiskt sätt bli bättre.

Naturligtvis är det hela ett hopplöst företag och i sin förtvivlan skriver Steven ett brev till Arnold Avery i fängelset. Det blir starten på en brevväxling där både Avery och Steven avslöjar mer än de hade tänkt.

Som sagt, jag vill inte ha mördarens perspektiv. Särskilt inte om mördaren är en pedofil som inte gör annat än att drömma om de barn han dödat samt då och då spotta ur sig hat mot lite allt möjligt. Delarna med Steven är helt ok, men jag måste erkänna att jag inte ens fattat hur gammal han är - 10 eller 11 enligt Averys bekrivning, men snarare 13-14 eller rentav 15 att döma av hur han beter sig och hans mors skräck för att han har träffat nån "slampa" som kommer att bli gravid och dumpa barnet på henne, dvs. Stevens mor.

Nå ja. Ingen direkt höjdare men inte heller dålig (jag läste ju trots allt ut den). Lättglömd och inte särskilt engagerande, skulle jag vilja säga.

Nu igen!

Jag glömde helt bort Towel Day, i år igen. Dålig nörd! Vare sig Pi Day (14/3), Towel Day (25/5) eller Talk Like a Pirate Day (19/9) är datum som fastnar i min hjärna. May the Fourth, däremot, är ju self-explanatory så det är svårt att glömma. Jag får trösta mig med det.