80-talet ringde

Idag lånade jag en briljant ungdomsbok på jobbet: I fullmånens sken av Mary Downing Hahn. Ja, ni kan ju se omslaget här. Fantastiskt, eller hur?

Publicerad av B. Wahlström 1995 men doftar 80-tal så det stänker om det (blandade metaforer där). Jag tänkte utvärdera den för att se om den ska gallras eller magasineras. Vad tror ni?

P. S. Tjusiga, dock ej glittriga, vampyrer fanns alltså redan innan Twilight. Bara så ni vet.

Bye bye lästid

De där 50% jag skulle jobba fram till 30 september har raskt förvandlats till 100% - bra för plånboken, sämre för lästiden. ;) Eller, ja, bra för plånboken i slutet av oktober. Jag hatar att jobba som timanställd och få lönen en månad i efterskott. Slutet av september kan bli *spännande* ekonomiskt... Lite dålig planering då att jag åker ner till hufvudstaden första helgen i oktober. Bloggträff, någon?

Anyway. Jag tragglar på med lite Cussler när andan faller på (det är inte bara tidsbrist som ställer till det...) och överväger att läsa The Forest of Hands & Teeth ibland men det brukar stanna på tankestadiet. Vet inte riktigt vad jag ska läsa för att komma ur det här.

Det där problemet med tid igen

Jag har tappat fart i The Forest of Hands & Teeth och började istället läsa Inca Gold av Clive Cussler (lite förutsägbar äventyrsroman är aldrig fel) häromdan, vilket betyder att jag just nu slalomläser två böcker. Och för att göra saken ännu värre så fick jag nyss hem Crooked Letter, Crooked Letter av Tom Franklin från biblioteket, och den vill jag ju också läsa. Nu jobbar jag visserligen bara 50% i ett par veckor men det finns ju så mycket annat att göra - tv-serier att se ikapp, filmer, spela tv-spel, gå på stan (som jag i princip inte hunnit göra alls i sommar pga heltidsjobb och tre timmars pendling per dag), sova, twittra och en massa annat som tar tid från läsningen. Jag tillhör #snabbläsarklubben när jag väl sätter mig och läser. Problemet är bara att komma till det stadiet.

Postapokalypsen och könsrollerna

Jag började läsa Carrie Ryans zombieapokalyptiska The Forest of Hands & Teeth idag på lunchen, och visserligen är den bra so far (har hunnit ungefär en fjärdedel, det är ju en ungdomsbok så den är snabbläst som attan), men jag kan inte låta bli att fundera på varför så mycket postpokalysm drar fram unkna gamla könsroller ur garderoben. Ur graven, höll jag på att skriva först, men tyvärr är det ju fortfarande vissa som vill hålla på traditionerna...

I The Forest of Hands & Teeth verkar kvinnor inte ha något egenvärde förutom det som maka och mor. Blir man inte "spoken for" av en man på den årliga höstfesten (vilket automatiskt leder till äktenskap frampå vårkanten) kan man förstås istället vända sig till systerskapet och alltså gå i kloster - systerskapet är visserligen mäktiga i sin roll som andliga och faktiskt också sekulära ledare för den lilla byn, men en klostertillvaro är det lika fullt och är man inte en högt uppsatt syster är livet förmodligen ganska avskärmat och, med all säkerhet, tråkigt (vad händer förresten med en ogift man? Han blir knappast utslängd till de "orena", eller tvingad till ett liv han inte vill ha). The Forest of Hands & Teeth känns lite som en The Village-ripoff (ni vet, filmen där en isolerad by ute i ingenstans lever som på 1800-talet och ständigt hotas av varelser utanför stängslet) där regler och traditioner upprätthålls långt bortom rim och reson.

Det här är ju långt ifrån det enda exemplet på könsroller hämtade direkt från stenåldern i efter katastrofen-scenarier. I till exempel Metro 2033, som jag hyllade igår (jo, jag tycker fortfarande att den är bra, även fast jag nu tänker klaga på den lite) är kvinnorna i princip osynliga. En och annan hustru och mor kan dyka upp på en station, men de är där enbart som hustrur och mödrar som serverar mat till de modiga männen och skäller på barnen (sönerna!) som olovandes varit ute på äventyr. Och där slutar kvinnornas involvering i berättelsen i väldigt många böcker, filmer och tv-serier - trots att mänskligheten reducerats till nån promille av sitt tidigare antal och varenda kotte behövs i försvaret mot zombier, mutanter och monster av alla de slag. Varenda manlig kotte iallafall...

Skräckexemplet som Bokstävlarna nämnde på twitter är väl The Walking Dead, graphic novel och hyllad tv-serie som jag själv varken läst eller sett (ja, förutom de två första avsnitten av serien där huvudpersonen är så oändligt korkad att han slänger bort varenda vapen han hittar. Jag visste inte att ett baseballträ bara går att använda en gång...) men som jag ändå förstått bara rör män. Kvinnor, i den mån de ens syns, ska vara så goda att hålla sig till tvätt och matlagning och i övrigt inte göra nåt väsen av sig. Det enda undantaget från detta är en tjock och ful feminist som tydligen blir satt på plats så småningom, för man kan ju inte ha en (till på köpet tjock och ful) kvinna som går runt och klagar på tingens gudsgivna ordning.

Lyckligtvis är det inte all postapokalysm som går i fällan. Charlie Higsons Fienden är en uppfriskande avvikelse, men det kan förstås ha nånting att göra med att det handlar om barn, i de flesta fall icke könsmogna barn, som ännu inte börjat med pojke/flicka-spelet. Men även de äldre barnen är förvånansvärt neutrala när det gäller kön och både pojkar och flickor är slagskämpar, även om pojkarna överväger bland stridspittarna och flickorna bland de som vårdar. Justin Cronins The Passage är också hyfsat neutral; alla har en uppgift och både kvinnor och män vaktar stängslet, rider ut på spaningsturer och i största allmänhet tar plats i samhället.

Men ändå, hur kommer det sig att så många efter katastrofen-skildringar går raka vägen tillbaks till medeltiden? Är det för att kvinnors biologiska förmåga att föda barn automatiskt medför att de måste beskyddas till varje pris när mänskligheten står på randen till utplåning? (Kul liv, att vara avelsko... vad händer om man inte vill skaffa barn då? Trots att det kvarvarande samhället gör sitt bästa för att inordna alla oliktänkande i systemet?) Eller är det manliga författare som präntar ner sin egen våta dröm? Men det kan inte stämma, för ofta är det kvinnliga författare som håller i pennan. Eller är det verkligen så illa att författarna faktiskt tror att samhället efter katatrofen skulle se ut så?

Vad tror ni? Och vad finns det mer för skräckexempel respektive förebilder när det gäller könsroller och sexism i postapokalyptisk litteratur?

Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033

Woho! Jag har lärt mig att stava hans namn utan att behöva kolla upp det först. =)

Iallafall. Det var en ren slump att jag började läsa Metro 2033 just nu - den har funnits på min att läsa-lista länge, men alltid knuffats undan. Häromveckan satt jag dock på jobbet (på lilla filialen) och surfade Adlibris, såg att den kommit i pocket och tänkte: hm, den kanske finns att låna här? Jajomänsan, det fanns den. Och den var till och med inne. Alltså:

Metro 2033 utspelar sig i en nära framtid (år 2033, närmare bestämt...) där Ryssland och resten av världen gått under i ett kärnvapenkrig. De som överlevt har förskansat sig i Moskvas tunnelbana där de byggt upp små samhällen på varje metrostation. Stationen VDNCh är en av ändstationerna där man ständigt är hårt ansatta av muterade varelser från ytan. De farligaste av dem kallas för "de svarta" och är en sorts blodsugande humanoider som skrämmer vett och sans ur alla som möter dem.

Den unge Artiom - tillräckligt gammal för att vara född på ytan, innan kriget, men inte tillräckligt gammal för att minnas livet där uppe - är en relativt nybliven soldat vid VDNCh:s gränspostering. Ett oväntat möte med den erfarne krigaren Hunter leder till att Artiom avtvingas ett löfte: om Hunter inte kommer tillbaks från det uppdrag han är ute på ska Artiom bege sig till den mytomspunna stationen Polis för att leverera ett meddelande. Hör och häpna, Hunter kommer inte tillbaka och Artiom tvingas ut på en lång vandring genom det farliga tunnelsystemet, där man vid varje hörn kan stöta ihop med allt från fascister till kommunister eller plain old människoätande mutanter...

Färden förändrar Artiom i grunden, och han inser att hans uppdrag är att rädda metron och de människor som fortfarande lever där.

Artioms vandring är en episk sådan. Han råkar ständigt ut för nya faror men räddas från dem i sista stund, to the point of ridicule, av de mest osannolika personer eller händelser, och under vandringens gång blir han också allt mer desillusionerad. Samtidigt som det är otroligt mörkt, skitigt och deprimerande är det också mycket humoristiskt på sina ställen, och skildringarna av de olika kulter, politiska åskådningar och allmänna knäppgökar är knivskarpa. Gluchovskij petar in en massa historia, politik och religion som han skruvar till sin absoluta spets i sin vision av ett postapokalyptiskt samhälle där den gamla världens livsåskådningar tagit oväntade - eller kanske snarare fullständigt logiska? - vändningar. Alla de olika grupperingarna i metron tror på sin egen speciella frälsning, vare sig det är genom kommunism, satanism eller kommersialism.

Och en sak till: var noga med att inte reta upp bibliotekarierna.

”Om ni upptäcker någon fara – blinka med lampan. Skjut bara i yttersta nödfall. Skottlossning kan locka hit dem.”
”Vilka då?” frågade Artiom.
”Vilka tror du?” sa Melnik. ”Vad förväntar du dig att möta i ett bibliotek?”
”Bibliotekarierna, så klart.”
Danila svalde och blev likblek. Artiom såg först på honom, sedan på Melnik och beslutade att det här inte var det rätta tillfället att spela världsvan.
”Och vilka är det?”
Melnik höjde förvånat ett ögonbryn. /…/
”Du får se själv. Men kom ihåg: du kan hindra dem från att attackera genom att se dem i ögonen. Rakt i ögonen, är det uppfattat? Och vänd aldrig ryggen till… Det var allt, nu sätter vi fart!”

Kort sagt: jag rekommenderar å det starkaste. Läs!

(Mer läsning: Bokstävlarna har skrivit en lysande recension av både bok och spel, för er som fortfarande tvekar.)

Ann Cleeves - Dolda djup

Efter Blå gryning, sista boken i Ann Cleeves serie om Jimmy Perez på Shetlandsöarna, saknade åtminstone jag Perez tillräckligt mycket för att börja på Cleeves nya serie med den kvinnliga kriminalkommissarien Vera Stanhope i huvudrollen. Dolda djup utspelar sig i Northumberland, på gränsen mot Skottland, och även om klimatet är mildare än på Shetlandsöarna känns miljön igen. Vera Stanhope är medelålders, tjock, alkoholiserad och ensamstående, men en förbannat bra polis. Tillsammans med kriminalassistenten Joe Ashworth och ett litet team med i Veras tycke ganska inkompetenta poliser ska hon nu lösa ett synnerligen komplicerat fall, där en tonårspojke hittats död i ett badkar fyllt med vatten och blommor. Några dagar senare hittas en ung kvinna död, också hon nedsänkt i vatten och blommor. Vera Stanhope och hennes team verkar ha att göra med en mördare som skapar konstverk av sina offer.

Absolut läsvärt! Nånting jag irriterade mig på var dock beskrivningarna av Vera Stanhopes alkoholism (fast det var ju intressant att sätta en kvinna i den rollen istället för en man...) som blir lite väl uppenbar efter ett tag, det är många öl eller vinglas som töms innan sängdags varje kväll. Dessutom tycker hon synd om sig ganska ofta eftersom hon inte haft chansen att bilda familj; hon bodde hemma hos sin far tills han dog och fortsätter nu att bo kvar i hans hus. En vuxen människa! Herregud. Att hon är tjock verkar hon dock ta vid gott mod - hon tänker inte ständigt på bantning (inte alls faktiskt) och skämtar ibland om sin vikt, vilket ju förstås kan vara ett sorts försvar för att ta udden av det andra skulle kunna säga...

Nåja, nåja. Det kanske blir bättre. (För Vera alltså, själva berättelsen i övrigt tyckte jag var bra.)