Michelle Paver är väl mest känd för sin ungdomsfantasyserie Vargbröder (som är väldigt populär på biblioteken, åtminstone där jag har jobbat). Dark Matter är mer av en vuxenroman, undertiteln är A Ghost Story och det är verkligen en spökhistoria. Riktigt obehaglig stundvis, och väldigt bra.
Boken utspelar sig på 1930-talet och handlar om Jack, en ung engelsman från en fattig medelklassfamilj som får ett erbjudande om att följa med på en polarexpedition som radiooperatör. Expeditionens övriga medlemmar är fyra unga män ur överklassen och Jack känner sig underlägsen dessa fyra som har haft en priviligierad uppväxt, gått i fina skolor och aldrig vetat hur det är att vara fattig. Först överväger han att inte följa med, men han inser att detta är hans chans att slippa det ensliga liv han hittills levt i London.
Sommaren 1937 beger de sig till Norge, och därifrån ska de resa med båt till Svalbard där de ska slå läger i Gruhuken. I ett år ska de fem leva under bistra omständigheter för att utföra meteorologiska och andra vetenskapliga mätningar som sedan ska skickas till The Royal Geographical Society i London.
Men resan börjar inte bra. Teddy, gruppens fältläkare, måste stanna kvar i London när hans far dör, och reducerade till fyra man fortsätter expeditionen till Tromsø. Väl i Norge hyr de en båt och en besättning, och under kapten Erikssons ledning lägger Isbjørn ut från Tromsøs hamn i slutet av juli.
På Isbjørn är allt frid och fröjd, även om Jack inte gillar de slädhundar de tagit med sig (hans överklasskamrater ser hundar som meningen med livet, men Jack har inte vuxit upp med fyrbeningar omkring sig och kan inte riktigt förstå grejen med det hela). Det enda smolket i bägaren är kaptenen Mr Erikssons oförklarliga motvilja mot slutdestinationen Gruhuken. Expeditionens medlemmar avfärdar dock hans motvilja som nonsens och vidskepligheter...
Ja, det kan ju varenda läsare av spökhistorier räkna ut, att det inte är särskilt smart att ignorera varningar från lokalbefolkningen. När Isbjørns kapten och besättning motvilligt landstiger vid Gruhuken och arbetar på av bara f-n för att få komma därifrån så fort som möjligt så borde ju även de rationella engelsmännen dra öronen åt sig, men istället smäller de upp en liten stuga och inrättar sig för vintern.
Dark Matter påminner stundvis om Andreas Romans Mörkrädd, för mycket av skräcken pågår i Jacks huvud. Hela boken är hans dagbok som han påbörjade kvällen då han blev erbjuden att följa med på expeditionen, och han skriver noggrannt ner allt han ser och upplever i Gruhuken. Länge vet han inte vad han ser och han övertygar sig själv om att vad det än var så är det helt ofarligt, men ju längre tiden går och ju mer oroväckande saker som händer, desto mer övertygad blir han att det han sett inte är ofarligt. Men är det verkligt? Har någon av de andra sett något - och ska han berätta för dem vad han sett och känt, eller kommer de tro att han blivit galen?
Det här är en fin liten spökhistoria med bra flyt, som känns trovärdig på grund av att den berättas i dagboksform. Redan från början får man veta att något hemskt hänt på expeditionen - en forskare har, tio år efteråt, kontaktat Algie, en av expeditionens medlemmar, eftersom han vill kunna använda deras upplevelser i en avhandling han håller på med. Boken börjar med det svarsbrev Algie skickar där han avbeder sig allt samröre med forskaren ifråga, och där han ger antydningar om att något hänt under expeditionen. Efter det sitter man på nålar och väntar på att katastrofen ska inträffa. ;)
Barrbarnet
58 minuter sedan
Inlägg
