Det här lät verkligen som nåt för mig - deckare i historisk miljö och så vidare. Jag älskar ju t.ex. Gyles Brandreths böcker om Oscar Wilde och Laurie R. Kings om Sherlock Holmes och Mary Russell, och så vidare.
Tyvärr tyckte jag inte att Claude Izner (pseudonym för två boklådeägande franska systrar) lyckades särskilt bra med sin historiska deckare. Visst, de historiska detaljerna är säkert helt med sanningen överensstämmande och allt sånt där, men Victor Legris var verkligen inte nån särskilt sympatisk detektiv eller människa överhuvudtaget och människorna runtomkring honom är för bisarra och/eller hemlighetsfulla för att vara roliga att läsa om. Den enda som egentligen funkade var Joseph, bokhandelsbiträdet.
I korta drag handlar boken om en rad dödsfall under världsutställningen i Paris 1889. Ett av dödsfallen sker i det nybyggda Eiffeltornet och samtliga avfärdas såsom orsakade av bistick. Victor Legris börjar dock misstänka att det är någon som mördat dessa människor. Han börjar på ett klumpigt sätt undersöka saken och misstänker i tur och ordning alla sina bekanta. (Nå ja, bara två-tre stycken, men på ganska obestämda grunder i samtliga fall. Svartsjuka bland annat.)
Att han dessutom faller som en fura för en söt karikatyrtecknerska och därigenom uppträder som en stor - och mycket svartsjuk - idiot är ytterligare ett stort minus.
Det var först på slutet som boken överhuvudtaget började ta sig, och då menar jag verkligen i sista kapitlet. Jag kommer eventuellt att läsa nästa del (när den kommer på svenska) men jag kan lika gärna skippa den, det är varken till eller från för min del. Men man kan ju alltid hoppas på att serien blir bättre i de senare böckerna.
Veckans kulturfråga v.51 2024
2 timmar sedan
Inlägg
5 kommentarer:
Låter inte så kul. Stod och klämde på boken igår, men besinnade mig. Tror jag ska läsa den ändå, om så bara för miljöerna.
Jag har ju tokhyllat serien om Victor Legris hemma hos mig, så jag fortsätter lite av bara farten här också :)
Även jag som gillat hela serien tyckte bättre om bok två och framåt. Ettan är lite förvirrad med många olika människor att hålla ordning på. Men för ett fan av Paris på 1800-talet = given läsning.
Ja, jag misstänker att bok två kan vara bättre, om inte annat kanske Victor slutar vara så fruktansvärt svartsjuk hela tiden. Men jag ska vänta tills den kommer i svensk översättning.
Tråkigt med böcker som inte är direkt roliga att läsa, men det händer ju ibland. Jag själv har läs ten hel del tyska böcker på universitetet under våren och inte alla var underhållande om man säger så.
Jag trodde jag skulle älska denna bok, men det gjorde jag tyvärr inte alls.
Skicka en kommentar