Barbara Demick är en amerikansk journalist som bott många år i Sydkorea, gjort flera (statligt sanktionerade) resor i Nordkorea och intervjuat många nordkoreanska avhoppare.
Inget att avundas är boken hon skrev baserat på dessa avhoppares berättelser.
Hon koncentrerar sig främst på Chongjin, en stad i nordöstra Nordkorea vid Japanska havet. (Eller Österhavet, som nordkoreanerna kallar det. De kan antagligen inte förmå sig till att använda de förhatliga japanska fiendernas namn på nånting...) Chongjin är landets tredje största stad och den drabbades hårt av svälten under 1990-talet.
Demick berättar om några Chongjin-bor som har en sak gemensamt: de har alla flytt från Nordkorea och lyckats ta sig till Sydkorea. Hon använder pseudonymer för att de inte ska få problem i framtiden. Det är ett ungt par, Mi Ran och Jun Sang, den hängivna läkaren dr Kim, den medelålders änkan fru Song (övertygad kommunist som så småningom börjat tvivla) och några andra. Invävt i deras livshistorier är Nordkoreas och Chongjins historia med landsfadern Kim Il Sung i spetsen. Under hans styre, i alla fall från Koreakriget 1950-53 till mitten/slutet av 70-talet, rådde ett relativt välstånd i landet. Nordkoreas ekonomi var under denna tid stark, och trots kommunismen hade nordkoreanerna det ganska bra rent materiellt. Det fanns elektricitet, mat, jobb till alla, skolor, kläder, fri sjukvård och allt annat som hör till livets nödtorft. Många nordkoreaner var hängivna filmälskare, precis som Kim Il Sungs som Kim Jong Il. Staten producerade mängder av filmer med patriotiskt tema som visades över hela landet - minsta stad hade en egen biograf.
När de kommunistiska staterna i resten av världen började falla under 80-talet försvann också Nordkoreas möjligheter till handel. Många länder bojkottade Nordkorea pga landets kärnvapenprogram och brott mot de mänskliga rättigheterna; när kommunismen föll i Europa vad Nordkorea ensamma kvar utan allierade. Det var då ekonomin smulades sönder.
Det började med att arbetsuppgifterna blev färre. Fabrikerna slutade betala ut lön. Så småningom stängdes de, helt eller delvis, och snart ströps matleveranserna till stora delar av landet. Chongjin drabbades hårt - deras matleveranser försvann först.
Detta är inte en bok för de kräsmagade eller känsliga. Oavsett hur härdad man är så handlar ju detta om riktiga människor, som svälter och dör på riktigt (även om det var många år sedan). Att en regim kan vara så okänslig att hjälpförsändningar med mat från till exempel FN beslagtas av militären för att sedan säljas - dyrt - på svarta börsen (nå ja, den försäljningen stod nog snarare enskilda, korrumperade militärer för) när en femtedel av befolkningen svälter ihjäl... det är svårt att fatta. Och under tiden levde Kim Jong Il, som tog över ledarskapet efter fadens död 1994, i lyx.
Det är väldigt intressant att läsa om vanliga nordkoreaners liv både före och efter svälten. Att inte fler tog sitt pick och pack och lämnade landet på vilket sätt de än kunde är lite förvånande - men å andra sidan uppfostrades de till att tro att resten av världen hade det ännu sämre än nordkoreanerna. De, som inte hade den store ledaren Kim Il Sung, levde ju i svält och misär, totalt degenererade. Trodde man. Inte förrän på 90-talet, då svälten var som värst och tekniken började hinna ikapp, kunde vissa modiga människor få in sydkoreanska radio- och tv-kanaler. Det var först då de insåg att regimen hade ljugit för dem.
Jag rekommenderar alla att läsa
Inget att avundas (titeln syftar på en officiell sång i Nordkorea - folket har inget att avundas resten av världen) för att lära sig mer om denna anakronism: världens sista renodlat kommunistiska diktatur.
Inlägg
