Shirley Jackson - The Haunting of Hill House

Trots sitt tunna format tog det mig ett tag att bli klar med The Haunting of Hill House - inte för att den var seg eller dålig, utan bara pga bristande lästid. Men i söndags tog jag tag i saken.

Handlingen i The Haunting of Hill House är nog välkänd för de flesta, om inte annat för att man sett (den nya) filmatiseringen med Catherine Zeta-Jones och Lili Taylor, även om jag måste erkänna att jag aldrig iddats se hela. I korthet går det ut på att Dr. John Montague, en forskare inom det paranormala, bjuder in några personer som tidigare varit involverade i övernaturliga händelser till Hill House. Detta hus byggdes av en man vid namn Hugh Crain, och ända sedan det blev färdigt för 80 år sedan har det dragit olycka över sina invånare.

På den angivna dagen kommer Dr. Montague och tre andra personer till Hill House: Eleanor, en kvinna i trettioårsåldern som tillbringat hela sitt liv med att ta hand om sin sjukliga mor, Theodora, en självupptagen ung kvinna utan efternamn, och Luke, husets blivande ägare. Redan från första början upptäcker de att Hill House är annorlunda, till och med skrämmande, och det dröjer inte länge förrän konstiga saker börjar hända.

Nåt jag gillade mycket om i boken var den lättsamma skämtsamheten mellan karaktärerna. (Banter, om man använder ett engelskt ord.) Det är det jag gillar även i t.ex. Dorothy Sayers böcker; jag är helt enkelt svag för rappkäftade och intelligenta människor... Särskilt skrämmande var det ju inte, men man är ju härdad. Däremot bygger Jackson upp en mysrysig stämning som förstärks av det faktum att man egentligen inte får veta vad som hände - det är minst sagt öppet för tolkning. Det här är en bok man ska läsa en regnig kväll, framför en brasa, med en kopp te och en spinnande katt. =)

Trots att boken är skriven på 1950-talet känns den förvånansvärt modern; det är väl egentligen bara avsaknaden av mobiltelefoner och datorer som gör att det märks att det inte är nutid - ja, det och Eleanors "djärvhet" att köpa byxor som hon kanske inte kommer våga ha på sig... Den absolut största behållningen är iallafall utan tvekan Shirley Jacksons fantastiska språk.

Hill House itself, not sane, stood against its hills, holding darkness within; it had stood so for eighty years and might stand for eighty more. Within, its walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.