Fler rec. ex.

Igår fick jag ytterligare två recensionsexemplar från Modernista: Ni älskar dem inte av Belinda Bauer (nu var jag ju inte helt såld på Mörk jord, men den här kanske är bättre) och Eldnatt av Yrsa Sigurdardottir som jag hittills inte läst nånting av. Ska pussla in dem nånstans i läslistan.

Och jo, recce av Utflykten till Tindari kommer. Nån dag. Snabbversionen? Inte helt såld på den heller.

Bästa titeln

Jag lånade boken med världens bästa titel av en kompis häromdan: The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making. Det blir nästa läsprojekt efter De hatade : om radikalhögerns måltavlor som jag håller på med nu.

Rebecka Bohlin - De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass

När Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad : konsten att hanka sig fram kom ut i början av 2000-talet läste jag den med intresse, men var tryggt förvissad om att det inte var så illa i Sverige. Nu, 10 år och nästan två perioder med borgerlig regering senare, är det precis så illa.

Rebecka Bohlins bok De osynliga : om Europas fattiga arbetarklass ingår i serien Vems Europa? utgiven av Atlas Reportage. Hon är journalist och debattör och har bland annat varit redaktör för boken XX. Feministiska samtal, idéer och utbrott. De osynliga är skriven med ett tydligt kvinnoperspektiv - därmed inte sagt att män inte får komma till tals, men eftersom de flesta låglöneyrken domineras av kvinnor blir det automatiskt till största delen dessa som intervjuas.

Bohlin tar främst upp situationen för städare, butikspersonal, serveringspersonal... de som arbetar i servicesektorn helt enkelt. I många fall är dock villkoren desamma även för t.ex. vårdpersonal, som i och med nedskärningar (ofta inom privata företag - Carema är ett flagrant exempel...) tar hand om många fler vårdtagare per anställd och oftast inte hinner med dem alla.

Inom städbranschen är det precis som inom t.ex. hemtjänsten vanligt med delade turer - några timmars arbete på morgonen, en flera timmar lång "rast" mitt på dagen och sen ytterligare några timmars jobb på eftermiddagen eller kvällen. Rasten och eventuella resor mellan olika arbetsplatser räknas som obetald fritid, och i många oseriösa städföretag snålas det in på lön, ob-ersättning med mera. Det medför att många som städar måste ha mer än ett jobb för att klara sig. Än så länge finns det barnbidrag och ensamstående föräldrar kan få bostadsbidrag, men när den svenska välfärden urholkas blir villkoren allt sämre för lågavlönade. Det berömda "livspusslet", säger Bohlin, är anpassat för den välmående medelklassen - att t.ex. använda RUT-avdrag för att få städat hemma kan knappast städerskan själv göra... Och vad gör man när man som ensamstående förälder måste arbeta kvällar, nätter eller helger och kommunen man bor i inte erbjuder förskola andra tider än måndag till fredag 8-17?

De osynliga är en mycket intressant skildring av ett Sverige som jag faktiskt inte trodde existerade. I min enfald - eller snarare naivitet - trodde jag att med kollektivavtal och fackföreningar kunde alla med ett heltidsjobb leva på sin lön, även om jobbet var att städa eller ta hand om äldre (två jobb som ju faktiskt är mycket viktigare än lönen antyder). Men många företag har inte kollektivavtal, och många fackföreningar har förlorat sin styrka. Medlemsantalen rasar och företagen frias i domstol när facken anmäler oegentligheter. I Fredrik Reinfeldts Sverige är många ute i kylan.

Nästan som köpstopp, faktiskt

I sommar har jag köpt exakt två böcker. Två! På nästan tre månader! Ok, jag har inte haft så mycket pengar att shoppa för, men faktiskt har jag inte ens varit sugen på att köpa några böcker. De två som jag trots allt köpte var en Lovecraft-samling på SF-bokhandeln när jag var i Stockholm under midsommarhelgen och Plague Ship av Clive Cussler när jag fick lön i slutet av juli. That´s it.

Lite mer positivt är dock att jag läst åtminstone några böcker i min alfabetsutmaning: One (Williams), The Gods of Atlantis (Gibbins) och Miss Peregrine´s Home for Peculiar Children (Riggs). Yay!

Conrad Williams - One

One är klassisk dystopisk postapokalyptisk skräck. Huvudpersonen, Richard Jane, jobbar som svetsare på en oljeplattform utanför Skottlands kust - han arbetar alltså med undervattenssvetsning. Det är detta faktum som räddar honom när jorden går under.

Vid en rutinsvetsning av oljeplattformens förankring vid havsbottnen hör Jane ett konstigt ploppande ljud i radiokontakten upp till ytan. Först tror han att det är hans egna trumhinnor som spruckit, men när radiokontakten med oljeplattformen bryts förstår han och hans svetsarkollegor att något är fel. De måste ta sig upp till ytan så fort som möjligt. Det görs förstås inte i en handvändning; när man arbetar nere vid havsbottnen måste man gå igenom ganska många steg innan man kan andas frisk luft igen. Är dekompressionen otillräcklig kan man i värsta fall dö en ganska horribel död...

När Jane efter många om och men tagit sig i land upptäcker han att hela landet verkar vara dött - det är som att en våg av eld och ett kraftigt tryck gått över hela den skotska östkusten. Marken är sönderbränd, människorna ännu värre. De ligger på gatorna, förvrida och med svartnande, glänsande skinn, uppsvullna som om de håller på att spricka.

Jane har bara en tanke i huvudet: att leta reda på sin femårige son Stanley. Det betyder att han måste ta sig hela vägen från norra Skottland till London, där Stanley bor med sin mamma. Utan transportmedel - alla bilar och all elektronik har slutat fungera - kommer det ta många veckor. Men Jane traskar sammanbitet på. Han äter det han hittar i någorlunda oskadade konservburkar, sover om han hittar ett hus med en tom säng. Han undrar om han kommer att hitta andra överlevare. Om han kommer att hitta Stanley.

One handlar i grund och botten om en man vars kärlek till sin son övergår i besatthet, ja, nästan galenskap. De som överlever har alla förlorat människor de älskar, men Jane vägrar att ge upp hoppet. Stanley är hans mening med livet, utan hoppet om att finna sonen vid liv kan han lika gärna lägga sig ner och dö. Livet efter Händelsen (the Event) handlar om att söka efter mat, flytta från plats till plats för att undvika faror och att beskydda de få människor som finns kvar. Det finns ingen framtid, inget hopp.

Conrad Williams beskriver med isande precision hur civilisationen sönderfaller vid apokalypsen. Några få människor lyckas hålla ihop, dela mat och andra förnödenheter, men vissa hänfaller till barbariska handlingar. Det uppstår stridigheter mellan överlevande. I slutändan har dock de alla ett långt större hot att hantera. Händelsen dödade inte bara allt i sin väg. Den medförde något annat - något dödligt...

Jag läste One med djup fascination och ett visst äckel. Williams drar sig inte för kroppsvätskor, ruttna lik och mycket annat som en högklassig skräckfilmsregissör skulle vara stolt över. Hans vision av apokalypsen är en av de vidrigaste jag stött på, och en av de hopplösaste. Han förklarar inte hur Händelsen kunnat uppstå, även om Jane har en del teorier om den saken, och det finns trådar i berättelsen som inte knyts samman fastän man gärna hade velat ha en förklaring på vissa saker. Men i det stora hela tycker jag att One är ett lysande exempel på postapokalyps i sin allra svartaste form. Den påminner mig faktiskt en smula om Cormac McCarthys The Road som ju är postapokalypsen över all postapokalyps(tm), och det är inget dåligt betyg.

I brevlådan

... låg Utflykten till Tindari av Andrea Camilleri, ett överrasknings-recensionsexemplar från Modernista. Det är tydligen en del i serien om kommissarie Montalbano. Jag har visserligen inte sett tv-serien men jag gillar ju Donna Leons böcker om en annan italiensk kommissarie, så varför inte?

... Snowman?

Nästa års största pepp: Dan Simmons The Abominable.

In June 1924, famous British climber George Mallory and his climbing partner Andrew Irvine disappeared on the North East Ridge of Mount Everest. Most of the subsequent publicity did not mention that two other climbers were missing: the future Lord Wessex and an unnamed German support climber.

A year later, climber, poet and war hero Richard David Deacon sees a way he and his friends can reach the heights of Mount Everest. He tells Lady Wessex that they will look for her son if she bankrolls the operation.

Now the danger Deacon and his group face is not only from the treacherous conditions; they are also warned of the mythical 'man bear' demons of the mountain - which they dismiss until they hear roars so loud they drown out the 100 mile-per-hour wind that is tearing their canvas tent to shreds around them...

Lite The Terror-vibbar där - eller man kan ju alltid hoppas, iallafall! Släpps i april. Åtta månaders väntetid...

(Hej förresten. Jag har slutat ha semester nu.)