Melanie McGrath - Där ingen har gått

Där ingen har gått är en thriller/deckare som utspelar sig i Arktis, så det var ju helt självklart att jag var tvungen att läsa den. Huvudpersonen, Edie Kiglatuk, är till hälften inuit, till hälften qalunaat (icke-inuit) men hennes inuitiska sida är den dominerande. Hon bor på Ellesmereön som rent formellt hör till Kanada och arbetar dels som lärare i den lilla byskolan och dels som guide för qalunaat som vill jaga i Arktis.

Vid en jakttur med två qalunaat på den närbelägna Craigön blir en av utlänningarna skjuten. En olycka? Edie är inte så säker. Hon har redan tidigare skaffat sig dåligt rykte genom att påtala att något som såg ut som en olycka egentligen var ett mord, och hennes nyfikenhet driver henne att börja nysta i "olyckan" på Craigön. Men när Edies styvson Joe råkar illa ut är det inte längre nyfikenhet som är drivkraften utan hämnd.

Jag gillar greppet med att använda ord på inuktitut, inuiternas språk, genom hela boken. Det förstärker stämningen och dessutom kan man ju lära sig ett och annat. ;) Sen är ju frågan hur korrekt en brittisk författare kan få till beskrivningen av inuiternas liv, men jag misstänker att McGrath eventuellt har gjort en hel del research eftersom hon bland annat skrivit två fackböcker (The Long Exile och Hopping) som behandlar den kanadensiska regeringens tvångsförflyttningar av inuiter under 1950-talet.

I det stora hela tycker jag att Där ingen gått är en välskriven och spännande skönlitterär debut, som visserligen glider ut lite väl mycket mot det otroliga på sina ställen men ändå lyckas hålla tråden någorlunda. Edie Kiglatuk är en sympatisk hjältinna, ärrad av livet och kanske inte alltid så välanpassad i det inuitiska samhället (något som hon själv tror beror på hennes qalunaat-blod) men definitivt någon som det vore roligt att lära känna. Jag hade dock gärna sett ännu mer av beskrivningarna av inuiternas samhälle, traditioner, mat etc. - det är väl min romantiska bild av Arktis som spökar! Jag hade verkligen varit helt värdelös på en sån jakttripp som Edie guidar... (Men det hade ändå varit kul att åka på en. Inte för att jaga dock.)

Detta är dessutom den första delen i en planerad serie om Edie Kiglatuk, så förhoppningsvis får jag snart träffa henne igen!

Louise Penny - Mörkt motiv

Mörkt motiv är Louise Pennys prisbelönade debutroman som utspelar sig i den lilla kanadensiska staden Three Pines i provinsen Quebec, bara några kilometer från gränsen till USA. Huvudperson är kommissarie Armand Gamache, chef för mordroteln vid Sûreté du Québec (dvs. Quebecs provinspolis), som för ovanlighetens skull i kriminallitteraturen är lyckligt gift, harmonisk och inte dricker mer alkohol än fransmän brukar göra - nog för att det kan vara alldeles tillräckligt...

I Mörkt motiv hittas en kvinna död i Three Pines. Jane Neal är stans pensionerade lärarinna, en rar äldre dam som är omtyckt av alla i stan. Hon har blivit skjuten med en pil i bröstet och eftersom det är höst och jaktsäsong för pilbåge så är det inte otroligt att hon blivit skjuten av misstag. Men Gamache börjar snart tvivla på den teorin.

Detta är en mysig och oblodig pusseldeckare av modernt snitt, perfekt för alla som älskar Agatha Christie och Maria Lang. Det finns nutida inslag som till exempel ett öppet homosexuellt par, men i det stora hela är Three Pines förtjusande gammalmodigt.

Det enda jag inte gillade var assistent Yvette Nichols, en nyanställd polis som bara är dryg och otrevlig och alltid skyller sina misstag på andra. Jag är förstås medveten om att det är meningen att man inte ska tycka om henne men jag kan verkligen inte förstå hur någon kan vara så helt omedveten om hur otroligt korkat hon beter sig. Det är möjligt att hon är med i senare böcker i serien och så småningom inser detta, men att ha en självgod fårskalle som stående karaktär vore extremt jobbigt.

Nå ja. Jag kan iallafall varmt rekommendera Louise Pennys debut. Nästa del i serien, Nådastöt, kommer ut på svenska i oktober, men den som inte vill vänta har flera böcker på engelska att se fram emot - bok nummer åtta kom ut i år.

Kvinnliga svenska serietecknare

Den senaste tiden har jag nästan uteslutande läst kvinnliga svenska serietecknare: Liv Strömquist, Sara Granér och Lina Neidestam. Av dessa tre är Liv Strömquist min absoluta favorit - jag gillar verkligen hur hon blandar humor med svidande kritik mot patriarkatet. Einsteins fru och Prins Charles känsla är mina favoriter so far. Jag fattar inte hur jag lyckats med att inte läsa henne tidigare?

Sara Granér och Lina Neidestam träffar inte i prick riktigt lika ofta som Liv Strömquist (IMO, förstås), men när jag läste Med vänlig hälsning (Granér) ville jag typ kopiera nästan varenda sida och sätta upp på väggen. Neidestams Zelda 2 : Kampen fortsätter hade också vissa helt fantastiska partier medan Zelda kändes lite mer ojämn. Det kan ju ha att göra med att den kom först, det var bara jag som läste dem i fel ordning...

Överlag tycker jag faktiskt att kvinnliga svenska serietecknare är sjukt mycket roligare än manliga svenska dito!

Semesterläsning

Dags att börja planera semesterläsning! Jag jobbar min sista vecka nu innan en MYCKET efterlängtad semester och dagens skörd, när jag scannade hyllorna efter böcker att låna hem, blev Nattens cirkus av Erin Morgenstern, Tystnaden i bruset av Patrick Ness, Stengudarna av Jeanette Winterson och Kolka av Bengt Ohlsson. Förutom dessa fyra har jag några deckare och en jäkla massa serier hemma (det är nämligen i princip det enda jag läst de senaste veckorna - serier, samt lite ungdomsböcker), och, förstås, den eviga oläst-hyllan. Undrar om jag kanske hinner beta av lite på den de kommande fyra veckorna?