29 april 2009

Söker...

Det finns en bok, jag tror att det är chick lit och den är hyfsat ny, som handlar om stickning/handarbete/nån sorts syjunta(?) och jag kan inte för mitt liv komma på vad den heter.

Nån som vet?

*Uppdatering* Och bara därför så hittade jag ju den - Livets aviga och räta av Kate Jacobs.

Diverse pressreleaser och annat

Idag kom jag på att jag skulle kolla etthemutanbocker-mailen (jag glömmer lätt bort det eftersom jag redan har två andra mailkonton att kolla...) och det hade naturligtvis ramlat in en massa saker:
  • en inbjudan till pocketmingel och författarpresentationer på Södra Teatern i Stockholm 12 maj. Det är Bonnier som presenterar sommarens och höstens pocketnyheter, och det hade varit jättekul att gå på men min plånbok säger definitivt nej. =/
  • en adressförfrågan från Bonnier, de vill skicka mig recensionsexemplar. Kul, kul!
  • ett pressmeddelande om Carolina Gynnings nya drinkbok Min natt med Martini som kommer ut 17 juni - kul grej, fast jag dricker inte särskilt mycket (nästan inte alls, faktiskt) så just drinkböcker är jag kanske inte riktigt rätt målgrupp för...
  • pressinfo från Bokbörsen, de har växt med 28 % år 2008. Ja, så här i finanskrisens spår så är ju begagnat en stor marknad. Och ekotrenden är ju stor, så det hjälper väl till.
  • Info från FörstaKapitlet.se, en tjänst som låter dig läsa/lyssna på första kapitlet i en bok innan du bestämmer dig om du vill köpa boken. Officiella beta-versionen kommer 24 juni, men sajten öppnades 15 april och ska utvecklas under 10 veckor.
  • ett erbjudande från förlaget Cordia om ett recensionsex av boken Inte längre nunna av Helene Hägglund som utkommer... idag, faktiskt. Den lät helt klart intressant.
Och jag har fått mail med pressreleaser och annat som jag inte skrivit om, det ber jag om ursäkt för... jag vill inte bli en reklampelare för förlag och annat, men samtidigt känner jag mig lite skyldig när jag får en massa mail och mer eller mindre ignorerar dem. Nä, inte ignorerar för jag läser ju dem, men jag för inte vidare informationen som de antagligen vill att jag ska göra.

Nå, jag ska bli bättre på att föra vidare det jag tycker är av intresse. Och på att kolla mailen lite oftare. =)

28 april 2009

The City & the City!

Bästaste S ringde nyss: "gissa vad jag står och håller i? China Miévilles The City & the City!"

Hon är nämligen nere i Stockholm nu och var på SF-bokhandeln, och eftersom hon ändå tänkte köpa The City & the City åt sig själv (ja, vi är båda Miéville-fantaster) så ringde hon för att höra om jag ville ha den också. Självklart vill jag det!

Så när hon kommer hem igen (lördag) blir det stor China Miéville-fest här hemma. =) Hur bra som helst, jag fick ju ett mail från Adlibris häromdan om att den kommit in i lager men det hade jag ju helt glömt bort.

Tjoho, tjoho! *gör en liten glädjedans*

25 april 2009

Framtidens uppfinning: Book

Från Penny Arcade. (Klicka på bilden för att se en större version).

24 april 2009

Vårfärger

Nu är det vår! På bloggen alltså, men ute också (mer eller mindre). Jag hade egentligen tänkt ändra till vårfärger för ett par veckor sedan men det glömde jag bort...

Vad tycks?

23 april 2009

Världsbokdagen

Idag är det Världsbokdagen, som i år firas för fjortonde gången. Unescos generalkonferens beslutade om att införa Världsbokdagen 1995, och den har firats den 23 april sedan dess.

På Världsbokdagens svenska hemsida finns det en lista på förslag på hur kommuner/bibliotek/tidningar/skolor/bokhandlar etc. kan fira dagen i fråga, samt en länklista till arrangemang runt om i landet. Enligt den händer det dock inget särskilt i Luleå - men enligt bibblo.se, portal för biblioteken i Norrbotten, så firas Världsbokdagen som en Världsbokvecka!

På Luleå stadsbibliotek händer/hände det här idag:

09.30 Sagor på burmesiska

10.00 Nordiska sagor på svenska

13.00 Förbjudna böcker: Om författare som betalat ett högt pris för yttrandefriheten

Dessutom har biblioteket bokrea på utgallrade böcker 20-26 april, 10:-/bok. Och på lördag är det uttagning till Poetry Slam-SM kl 14.

Hm, synd att jag inte visste om det här tidigare... Föreläsningen om förbjudna böcker hade varit intressant att gå på, särskilt som jag ursprungligen tänkt skriva om det i min D-uppsats. Men det blir lite tight om tid nu...

Tematrio - Djur

Tematrion om Jerusalem/Mellanöstern ligger lite på is just nu, för jag kan verkligen inte komma på några böcker (som jag har läst) med koppling dit... Jag återkommer kanske i frågan.

Men denna veckas Tematrio handlar om djur och det var ju lite enklare.

Berätta om tre böcker där djur spelar en viktig roll!
  • Richard Adams - Den långa flykten (Watership Down) är väl självklar i sammanhanget. Den har jag inte läst på flera år, kanske är dags igen? Och scenen i filmen där kaninerna dör av giftgas i sina hålor tyckte jag var otroligt läskig när jag såg den... Då var jag kanske 7-8 år.
  • Terry Pratchett - I lagens namn (Guards! Guards!) där handlingen kretsar runt drakar; dels ädeldrakar som nu är... tja, inte utdöda men... bortglömda? och dels de vanliga sumpdrakarna som folk har som sällskapsdjur och braständare.
  • Alan Aldridge - Gnolen (The Gnole). Gnoler är små, knubbiga, mullvadsliknande varelser som påminner rätt mycket om hober. De tycker om god mat, sång, musik och sagor, har kläder och kan tala. Titelns gnol heter Fungel och är en schaman som tycker om böcker och kan kommunicera med andar, och ett uppdrag från guden Molom tar Fungel till främmande platser som New York. Kanske inte ett djur i ordets vanliga bemärkelse, men en liten skogslevande varelse iallafall. =)

20 april 2009

Oj då!

I mitt pocket & trix-paket fick jag visst även ett magnetiskt bokmärke från Pocket Shop, med små ekorrar på! Det märkte jag inte förrän nu, det hade gömt sig i boken. =)

Och jo, förresten, Divinechokladen är jättegod.

19 april 2009

Jorden Runt på 8 böcker

Jag har beslutat mig för att delta i Lyrans nya projekt Jorden Runt på 8 böcker. Det går ut på att vi varje månad läser en bok av en författare från en viss del av världen, och Lyran har valt ut tre författare/böcker för varje ställe. Av dessa tre väljer man alltså en, och bloggar om den när man läst den.

Böckerna (de rödmarkerade är de jag lutar åt att läsa, fast det kan ju förstås ändras):

Östeuropa i Maj:
Franz Kafka (Tjeckien) - Förvandlingen
Herta Müller (Rumänien) - Hjärtdjur
Alexandr Solzjenitsyn (Ryssland) - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Mellanöstern i Juni:
Abraham B. Yehoshua (Israel) - Kvinnan i Jerusalem
Suad Amiry (Palestina) - Sharon och min svärmor
Khaled Hosseini (Afghanistan) - Tusen strålande solar

Asien i Juli:
Kiran Desai (Indien) - Bittert arv
Gao Xingjian (Kina) - Ensam människas Bibel
Haruki Murakami (Japan) - Norwegian Wood

Oceanien i Augusti:
Doris Pilkington (Australien) - Rabbit-Proof Fence
Patrick White (Australien) - Tant Theodora
Keri Hulme (Nya Zeeland) - Benfolket

Sydamerika och Västindien i September:
Gabriel García Márquez (Colombia) - Översten får inga brev
Roberto Bolaño (Chile) - Om natten i Chile
Maryse Condé (Guadaloupe) - Färden genom mangroven

Nordamerika i Oktober:
Toni Morrison (USA) - Älskade
Philip Roth (USA) - Envar
Margaret Atwood (Canada) - Oryx och Crake

Afrika i November:
Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder
Nadine Gordimer (Sydafrika) - Min sons historia
Tayeb Salih (Sudan) - Utvandringens tid

Västeuropa i December:
José Saramago (Portugal) - Blindheten
Virginia Woolf (England) - Mrs Dalloway
Per Petterson (Norge) - Ut och stjäla hästar

Anmäl dig du också!

Anne Brontë - Agnes Grey

Nu har även jag lyckats läsa ut Agnes Grey, bok nummer två i Klassiska kvinnor-utmaningen. Den var ju vare sig särskilt tjock eller särskilt svårläst, så jag får väl skylla på bristande intresse. Trots att den ju faktiskt var ganska bra.

I Agnes Grey arbetar huvudpersonen - Agnes Grey - som guvernant hos några rika familjer. Själv är hon prästdotter, från en inte särskilt välbärgad familj, och tar arbetet som guvernant för att bidra till familjens inkomster. Tyvärr hamnar hon till en början hos familjen Bloomfield, rikemansfamiljen från helvetet, där föräldrarna är hemska och barnen ännu värre. När hon återvänder hem efter avslutat anställning vill hennes föräldrar att hon ska stanna kvar hemma, men Agnes är fast bestluten att arbeta och hamnar istället hos familjen Murray, som hon hoppas ska vara trevligare.

Hoppas kan man ju alltid, men Agnes får snart lära sig att även familjen Murray - både föräldrar och barn - är otrevliga, snobbiga och allmänt bortskämda. Lite bättre blir det när sönerna Murray sätts i internatskola, men Agnes har ändå nog med problem med de båda döttrarna. Så småningom får hon dock ett par vänner i de fattiga bybor hon besöker regelbundet, och dessutom upptäcker hon byns komminister (kyrkoheredens medhjälpare), mr Weston...

Good things come for good people, kan man sammanfatta det som. Även om jag ibland håller på att få blodstörtning av 1) hur familjen Murray beter sig och 2) Agnes ytterst mesiga uppträdande - men jag antar att hon inte kunde göra så mycket annat för att inte förlora sin plats - så är jag ändå ganska förtjust i boken på det stora hela. Visst, språket är lite väl vindlande ibland och jag märkte på slutet att jag skummade igenom ganska många sidor eftersom jag bara inte orkade läsa noggrannt... Men Agnes är ändå en sympatisk karaktär, trots sitt evinnerliga ältande om rätt och fel, moral och etik (ungefär som Erika i Rosen på Tistelön, men inte lika jobbig). Man lider med Agnes när barnen Murray, och särskilt Rosalie, plågar henne (ovetandes om Agnes känslor eller inte, det är inte så lätt att säga), och gläds med henne då hon är lycklig.

Och slutet är ju dessutom värdigt vilken modern chick lit som helst. ;)

Vi har också läst Agnes Grey:
Boktradition
En full bokhylla är en rikedom
Lyrans Noblesser
Dievas liv och äventyr
gemen och verserad
Theresans
Subjektiva Olivia
Snowflakes in rain
Paulas bokblogg
Ingrids boktankar
Brittas böcker och bibliotek
Holly Hock
Camilla
Boktimmen

Kathy Reichs - Bare Bones

Kathy Reichs böcker, har jag märkt, vinner extremt mycket på att läsas på orginalspråk. De svenska översättningarna är nämligen inte hälften så roliga.

I Bare Bones befinner sig Temperence Brennan i Charlotte, North Carolina där sommarhettan slagit till och når nya rekord. Brennan ser fram emot en semester på stranden tillsammans med sitt love interest Andrew Ryan, som flugit ner från Quebec. Men samma dag som Ryan anländer hittas de uppbrända resterna av ett spädbarnsskelett i en vedspis, och för Brennan blir detta extra smärtsamt genom att hon känner barnets morfar.

Denna upptäckt leder till fler upphittade skelett, och alltihop visar sig naturligtvis hänga samman. Brennan måste skjuta på sin semester för att istället ägna sig åt fallet, och under utredningens gång inser hon att någon förföljer henne - och hennes dotter.

Brennan är som vanligt hårdare än de hårda - nå ja - och blir stalkad, misshandlad och i största allmänhet extremt inblandad i fallet. Det känns rätt orealistiskt att en rättsvetenskaplig antropolog ska vara så involverad i mordfall (jfr tv-serien Bones - har inte FBI egna tekniker för sånt där?), men eftersom Reichs själv är rättsvetenskaplig antropolog så kanske hon vet mer om den saken än jag... eller så tummar hon rätt mycket på sanningen.

Hur som helst så blir det ju bra böcker av det hela.

Clive Cussler - Tsarens krona

Tsarens krona hade jag med som icke-ansträngande läsning över påsken, för många saker kan man anklaga Clive Cussler för men att vara besvärlig att läsa är inte en av dem...

Denna bok, den tredje om Kurt Austin och Joe Zavala, börjar med den ryska revolutionen och det gamla fraktskeppet Odessa Star, som en natt år 1918 får i uppdrag att frakta en uppsatt rysk familj från Ryssland till Konstantinopel (Istanbul). Med sig har den ryska familjen - tsarfamiljen, förstås - även flera koffertar med värdefullt innehåll, samt en liten livvakt bestående av kosacker.

I nutid: Rysslands politiska situation är synnerligen ostadig, och en fanatisk grupp kosacker som leds av en man som hävdar att han är ättling till den siste tsaren försöker ta makten. För att distrahera USA planerar denne självutnämnde tsarättling att anfalla landet med hjälp av konstgjorda tsunamis, som kommer att utradera alla stora städer på USA:s östkust.

NUMA med Kurt Austin och Joe Zavala i spetsen blir indragna mest av en slump, men nu ligger det på deras ansvar att rädda USA - och världen.

Så otroligt politiskt inkorrekt! Ryssarna framställs som galna - ja, kosackerna iallafall - och USA är som vanligt hela världens frälsare. Ja ja, det är ju bara vad man kan förvänta sig av denna typ av böcker. Yxigt skrivet som vanligt, men det är spännande. Min variant av chick lit. =)

17 april 2009

Pocket & Trix, andra paketet

Idag fick jag mitt andra pocket & trix-paket! Det innehöll följande:
  • Carlos Ruiz Zafón - Vindens skugga
  • Divine-choklad med frukt och nötter (Fairtrade-märkt)
  • En mycket rolig kylskåpsmagnet
  • En liten anteckningsbok med cupcakes på
  • Och ett brev.
Vindens skugga har jag faktiskt tänkt läsa länge (nånting som jag kom på igen när Ängelns lek kom på svenska) så det var ju praktiskt att jag fick den. Divine-choklad har jag aldrig testat så det ska bli kul, och jag ÄLSKAR allt med ironiska tryck - t-shirts, kyskåpsmagneter, pins, you name it. =) Och jo, jag gillar cupcakes också och små anteckningsböcker är alltid bra att ha.

Tack för paketet, hemliga bokvän!

16 april 2009

Lägg av!

Nu har jag fått massor av kommentarer från nån anonym människa som vill att jag ska läsa nån random "psykopatblogg". Jag gör mitt bästa för att plocka bort dylika kommentarer som bara syftar till att göra reklam för nåt som är helt ointressant för mig, och nu vill jag bara säga:

LÄGG AV! Jag är inte intresserad! Allt som luktar reklam (och speciellt av anonyma kommentatorer) kommer att plockas bort illa kvickt; det kan förekomma nåt specialfall som får vara kvar men det bestämmer jag från fall till fall.

14 april 2009

Enkät om marginaliserade författare

Hittade denna enkät hos Lyran, fast det är nån annan som gjort den och ytterligare en som översatt den till svenska... Men here goes:

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Idag, när jag läste ut Bare Bones av Kathy Reichs.

en författare med afrikanskt ursprung?
Ja du... det kan vara så illa att den senaste afrikanska författare jag läste var Chinua Achebes Things Fall Apart när jag läste Engelska A på univ. Det var nog våren 2006... Om inte nån av de brittiska eller amerikanska författarna jag läst sedan dess har varit av afrikanskt ursprung, det vet jag inte.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
Tja, samma där... om nån av de brittiska/amerikanska författarna jag läst är av spanskt (etc.) ursprung så... annars vet jag inte.

en författare med asiatiskt ursprung?
Xiaolu Guo, A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers. I juli 2008. Förra året läste jag faktiskt några böcker av kinesiska och japanska författare... Jo, förresten, Sjukt billigt som jag läste i januari har en svensk-kinesisk medförfattare, Ola Wong.

en HBTQ-författare?
Ingen aning, med tanke på att jag oftast inte håller reda på författarens nationalitet så är dennes/dennas sexuella läggning överkurs.

en mellanösternförfattare?
Förmodligen Orhan Pamuk, fast jag orkade inte läsa ut Snö. Det var förra året tror jag. Men jag vet att jag läst fler mellanösternförfattare vid andra tillfällen.

någon annan "marginaliserad" författare?
Vad menas egentligen med marginaliserad? Jag misstänker att asiatiska författare inte räknas som marginaliserade i Asien, till exempel. Där är det nog svenska författare som är det istället.

.........................................................................

Jo, jag vet, jag läser väldigt mycket västerländsk litteratur. Då och då försöker jag mig på en bok av en författare från en annan kultur (mestadels asiatisk), men det slår oftast inte väl ut, tyvärr. Och förutom när det gäller ett fåtal författare (de jag läser oftast) så har jag ytterst dålig koll på vart de flesta kommer från. Och sexuell läggning? Ska man hålla reda på sånt också? Eller räcker det med att läsa böcker om HBTQ-kultur, oavsett författarens läggning? (Inte för att jag gör det heller särskilt ofta, men det är inte så att jag aktivt låter bli.)

Eller kan man kanske rentav strunta i författarens kön, hemland och läggning och bara läsa en bok för att den är bra?

Loot från påsken

Nu är jag hemma igen, och förutom en massa annat som jag shoppat under påsken så blev det även fem nya böcker:



Från SF-bokhandeln:
  • William Gibson och Bruce Sterling - The Difference Engine
  • Peter Straub - Ghost Story
  • Michael Chabon - The Yiddish Policemen´s Union
Från Hamrelius:
  • Gyles Brandreth - Oscar Wilde and the Ring of Death
Från Akademibokhandeln (Mobilia):
  • Alex Scarrow - October Skies
Dessutom har jag läst ut tre av böckerna jag tog med mig - Det blå guldet, Tsarens krona och Bare Bones.

(För en mer uttömmande redogörelse av påskhelgen, se här.)

7 april 2009

Bortrest

Ikväll åker jag ner till Skåne för att hälsa på Fia och hennes sambo över påsken. Jag vet inte om jag kommer att blogga nånting, men jag kommer hem på tisdag nästa vecka och då har jag förhoppningsvis en utläst bok eller två i bagaget...

Dan Simmons - Drood

Drood var 2009 års måsteläsning, efter att jag stiftat bekantskap med Dan Simmons i höstas genom fantastiska The Terror. Simmons lider precis som Stephen King uppenbarligen av litterär elefantiasis; The Terror är maffiga 936 sidor lång och Drood ligger på 771 - men trots det kändes Drood som den längre boken.

Boken handlar om Charles Dickens sista fem år i livet, beskrivet genom hans vän och författarkollega Wilkie Collins ögon. Collins är kanske inte så känd idag men skrev flera bestsellers på sin tid, däribland The Moonstone som är en av världens första (den första?) detektivromaner.

Det 9 juni 1865 överlevde Charles Dickens och hans älskarinna Ellen Ternan en tågolycka i Staplehurst. Dickens beskrevs senare som en hjälte, som hjälpte sina sårade och döende medpassagerare efter olyckan, men för sin vän Wilkie Collins berättade Dickens en mycket märklig historia. Enligt Dickens fanns ytterligare en person närvarande på olycksplatsen, en man vid namn Drood. Denne Drood var klädd i en svart slängkappa, saknade näsa och ögonlock och väste när han talade, och Dickens blev ögonblickligen besatt av honom - till den grad att han släpar med sig Wilkie på en upptäcktsfärd i Londons slum och ner i underjorden, det så kallade "Undertown", för att hitta Drood.

Wilkie tror förstås inte för ett ögonblick på att Drood finns. Fasorna i Undertown och mötet med den före detta detektivkommissarien Field, vars besatthet av Drood gränsar till ren galenskap, gör dock att Wilkie börjar tvivla och snart är han helt övertygad om Droods existens. Han börjar samarbeta med Field för att spionera på Dickens som de båda är övertygade om träffar Drood i hemlighet för att lära sig mer om mesmerismens krafter (eller hypnos, som vi kallar det nuförtiden). Field är också övertygad om att Drood mördat mer än 300 människor under de 20 år han befunnit sig i London.

Så långt allting bra. Jag köper fullständigt början av boken, den första färden ner i Undertown (mötet med de Vilda pojkarna till exempel) och i princip det mesta under bokens första tredjedel. Men efter ett tag börjar det spåra ut. Det är för mycket ordbajseri och inflikningar - trots att jag egentligen gillar såna - och Wilkie börjar mer och mer framstå som en inbilsk skitstövel (vilket förmodligen är meningen). Även Dickens verkar vara en ganska osympatisk person, beskrivet genom Wilkies ögon, till exempel när det gäller hans hustru Catherine.

Wilkie självmedicinerar kraftigt genom hela boken; han dricker laudanum för sin "reumatiska gikt" och inte i små mängder - den korrekta dosen är tydligen ett par droppar per dag i ett glas vin, men Wilkie dricker ett par glas laudanum två gånger om dagen. Så småningom börjar han även röka opium, och mot slutet av boken får han morfin av sin läkare för att kunna sova... undrar om den "reumatiska värken" kan vara symtom på att hans droger slutar verka kanske? ;)

Hur som helst. Efter ett tag börjar jag tröttna på Wilkies drogberoende och allmänna uppblåsthet, men även på Dickens beteende så som det uppfattas av Wilkie. Jag är faktiskt inte heller så intresserad av jakten på Drood eller hur Drood påverkat Dickens genom deras möten, och rätt länge var boken bara seg, seg, seg. Ju mer besynnerligt Wilkie uppträder - han skickar till exempel iväg sin in-house älskarinna (men behåller sin andra älskarinna som han har undanstoppad i en lägenhet på ett annat ställe) men behåller älskarinnans dotter i sitt hem som en "niece" - desto tristare blir det, och det som jag verkligen blir intresserad av får inget svar. Det jag tänker på är förstås kvinnan i grön klänning och "the Other Wilkie" som verkar vara nån sorts spöken som hemsöker Wilkie - eller är de bara hans paranioda vanföreställningar? Jag vet inte.

Boken tittar upp i det absoluta slutet när plot-twisten kommer. Det är en twist som man faktiskt inte väntar sig vilket är kul, men jag tycker ändå att den sjabblas bort lite grann och hade kunnat göras bättre. Överhuvudtaget så tycker jag att boken rinner ut i sanden på slutet, det blir liksom inget särskilt av det hela - om man inte läser hela boken som en studie över Wilkie Collins groende vansinne (eller kanske snarare bitterhet och paranoia), vilket ju är helt möjligt med tanke på...

På det sättet blir det visserligen en bättre bok, men det saknas ändå något för att hålla mitt intresse uppe. Det var mest en lång transportsträcka mellan början och slutet, med vissa ljuspunkter under vägen. Dan Simmons är en så pass bra författare att han inte kan misslyckas alldeles (och det finns ju andra som gillar), men ett snyggt och stämningsskapande språk räcker inte riktigt till för mig. Beskrivningen av Dickens och Wilkies första färd ner i Undertown är briljant, och det är även många andra passager (älskar blinkningen till The Terror, till exempel), men för själva handlingen känner jag inget större intresse. Tyvärr.

Ja ja. Bättre lycka nästa gång.

6 april 2009

Tematrio - påskekrim

Ja, nu är det ju snart påsk, och i Norge läser man då påskekrim (medan man i Sverige läser mest deckare på sommaren av nån anledning). Tja, deckare gillar jag när som helst men det är klart att man ska läsa påskekrim nu när begreppet ändå finns! =)

Tematrion denna vecka går ut på följande:

Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera en bok, författare eller romanfigur.
  • John Rebus, Ian Rankins medelålders, försupne skotske kriminalkommissarie är en av de mest älskansvärda krimmarna i modern deckartradition. Visst, han är som sagt hård på spriten, ganska tilltufsad av livet, a pain in the ass för sina överordnade och i största allmänhet en spillra av en människa (kliché, kliché...) men han är sympatisk.
  • Lord Peter Wimsey måste ju nämnas - Dorothy Sayers adlige amatördetektiv som strör fler litteraturhänvisningar omkring sig än en hel littvetarkurs. Rolig, rasande intelligent men också något av ett vrak sedan kriget.
  • Milo Sturgis, Alex Delawares poliskompis i Jonathan Kellermans böcker. LAPD:s ende öppet homosexuelle snut, men med högre uppklarandeprocent än någon annan i kåren och med klädsmak som en kratta.
Jag har medvetet undvikit Hercule Poirot, miss Marple, Sherlock Holmes och Christer Wijk, som annars hade platsat allihop. Lord Peter var jag dock tvungen att få med...

Mer bokpackning

Så här ser min påskpackning ut just nu:
  • David Gibbins - The Last Gospel
  • Kathy Reichs - Bare Bones
  • Carrie Bebris - Pride and Prescience
  • George Mann - The Affinity Bridge
  • Clive Cussler - Det blå guldet och Tsarens krona
För mycket med sex böcker för ungefär en vecka? Nä, det kan jag inte tro.

4 april 2009

Jasper Fforde - Uppslukad

Uppslukad är den andra boken om Thusday Next (på svenska Torsdag Nesta, men jag tycker inte att det låter lika bra). Den engelska titeln är Lost in a Good Book, som är helt bang on target när det gäller handlingen - och den svenska titeln är för en gångs skull också mycket träffande!

I denna bok har Thursday gift sig med sin gamla kärlek Landen Parker-Laine och åtnjuter huslig frid samtidigt som hon jobbar vidare på litteraturroteln. Hon har blivit en världskändis på grund av sitt ingripande i Jane Eyre (där hon ändrade på slutet) och för att hon stoppade, och eventuellt också dödade, superskurken Acheron Hades. Detta är SO27, litteraturroteln, inte sena att utnyttja i PR-sammanhang och Thursday får medverka i tv-shower, intervjuas i tidningar, klippa band och jag vet inte vad så att höjdarna inom SO ska bli nöjda.

Men alla är inte glada. Jane Eyre-fantasterna är missnöjda med det nya slutet, SO1 (hemliga polisen, typ) och företaget Goliat som hade fingrarna med i spelet i förra boken vill ha tillbaks Jack Schitt, som Thursday stängde in i Poes dikt Korpen, men prosaportalen fungerar inte längre och uppfinnaren Mycroft har gått i pension (och försvunnit). Goliat har alltså inget annat val än att vända sig till Thursday, och för att få henne att göra som de vill utsätter de henne för värsta sortens utpressning.

Till att börja med var jag inte så jätteimponerad av Uppslukad, men jag kom ihåg att jag kände likadant när det gällde Var är Jane Eyre?, så jag fortsatte att läsa. Och det är den värd, för den tar sig efter ett tag och blir riktigt underhållande. Som vanligt i Ffordes böcker är det mycket ordvitsar, metahumor och allmänna galenskaper, och filosofiska twistar som man bara får ont i huvudet av att hålla reda på... särskilt när Thursdays pappa tidsresenären är involverad. Men jag måste faktiskt säga att det här är en bok som jag förmodligen inte hade orkat läsa på engelska, eftersom det var besvärligt nog att hålla ordning på alla turer på svenska (Pratchett lider av samma problem).

Hur som helst, underhållande och filosofiskt räcker långt och jag fick ett förnyat intresse för att läsa Fforde - men eftersom hans böcker ges ut i en oroväckande långsam takt på svenska så måste de nästan läsas på engelska, om jag nu inte orkar vänta två år mellan varje bok.

2 april 2009

Daniel Woodrell - En helvetes vinter

Country noir. Det är så Daniel Woodrell betecknar sina böcker om Ozarkbergens invånare, och det är en lysande beteckning; En helvetes vinter är så noir det kan bli.

Ree Dolly är sexton år och tar hand om sina småbröder och sin sinnessjuka mamma medan hennes pappa Jessup sysslar med olagligheter. Precis som alla andra i släkten Dolly tillverkar och säljer han knark och sitter i fängelse med jämna mellanrum.

En dag försvinner han bara. Ree får påhälsning av en polis som berättar att Jessup ställt deras hus och mark som borgen, och om han inte infinner sig i domstol så kommer familjen förlora sitt hem. Det blir upp till Ree att försöka hitta sin pappa innan det är för sent - men ingen vill prata med henne, och hon börjar misstänka att något hemskt har hänt.

Ja, det är fattigdom, våld och hemskheter för hela slanten. Jag fick inte nån riktig uppfattning om när det här utspelar sig (tillräckligt sent för att det ska finnas åtminstone freestyles och trash metal iallafall), men värderingarna i bergen verkar vara extremt gammalmodiga - för att ta ett exempel: när Rees bästa vän Gail blir gravid tvingas hon, sexton år gammal, gifta sig med barnafadern som hon knappt känner. Ett shotgun wedding, mer eller mindre.

Ree drömmer om att ta värvning i armén, det är enda sättet hon kan komma därifrån på, men samtidigt känner hon sig förpliktad att ta hand om sin mor och sina bröder, som hon uppfostrar mer eller mindre på egen hand. Hon lär dem att skjuta och slåss men håller ordning på dem och skickar iväg dem till skolan varje morgon, och hennes största skräck är att de ska bli likadana som alla andra Dolly-män (ja, alla andra Ozark-män till och med) - våldsamma.

Trots all misär är En helvetes vinter bra. Woodrell kan faktiskt skriva, språket är bra även i översättning och Ree och de andra känns så verkliga. (Jag har iofs alltid varit fascinerad av beskrivningar av USA:s bergstrakter, bland annat Appalacherna och Ozarkbergen - jag läste t.ex. en gammal Det bästa-bok som handlade om en storstadssjuksköterska som begav sig till nåt område i Appalacherna för att bli barnmorska, nån som vet vad jag pratar om?)

Hur som helst - En helvetes vinter kommer inte vara den sista boken av Woodrell jag läser. Förhoppningsvis är resten av hans produktion lika bra.

1 april 2009

China Miéville - Un Lun Dun

Jag undrar verkligen hur det ser ut i China Miévilles huvud. Han kommer på de mest bizarra saker, skriver ner dem och får dem att funka tillsammans i en bok - är inte det fantastiskt?

Un Lun Dun handlar om Zanna och Deeba, som genom att vrida ett hjul faller genom sprickorna till UnLondon, en spegelvärld till London. I UnLondon är Zanna the Shwazzy, den utvalda, som ska rädda UnLondon från en övermäktig fiende - men det är Deeba som gör jobbet. Hon är ju The UnChosen One. ;)

Mer än så vill jag faktiskt inte avslöja, men jag kan säga att det egentligen inte är handlingen utan snarare Miévilles underbara påhitt som är den stora behållningen i den här boken. Visst, storyn är bra om än inte helt originell, och i stilen påminner Un Lun Dun väldigt mycket om både Miévilles egen Perdido Street Station och Neil Gaimans Neverwhere (Miéville tackar dessutom Gaiman i efterordet för hans "contributions to London phantasmagoria, especially Neverwhere"), fast anpassad för ungdomar. Och eftersom det är en ungdomsbok så var den också väldigt lättläst (som i snabbläst - jag trodde inte att jag skulle hinna klart den till påsk eftersom den ändå är drygt 500 sidor lång, men där hade jag ju fel). Lättläst betyder dock inte simpel eller dålig, absolut inte! Helt tvärtom, snarare.

För att ta några exempel på Miévilles överaktiva fantasi: i UnLondon kan skräpet bli levande, och Deeba hittar en övergiven mjölkkartong som hon döper till Curdle. (Curdle = to go bad or sour.) Och the Propheseers, som Deeba och Zanna hamnar hos, har vakter i form av ninja-soptunnor (med armar och ben) som kallas binja... Hur bra är det inte det? =)

Det finns massor av såna där små roliga detaljer i hela boken, och en enkel recension gör den verkligen inte rättvisa. Istället: läs!

(Jo, förresten, Un Lun Dun vann the Locus Award för bästa Young Adult Book - ungdomsbok, antar jag - 2008. Det förtjänar den verkligen.)

Kvartalsrapport 1

Jämfört med första kvartalet 2008 har jag läst extremt lite böcker hittills i år. Faktiskt tror jag att jag aldrig läst så lite som nu...

Januari
Jörgen Huitfeldt et. al. - Sjukt billigt: vem betalar priset för ditt extrapris?
Laura Ingalls Wilder - Den långa vintern
Markus Zusak - Boktjuven
Ann-Christin Gramming - Köp inte den här boken! : mitt år med köpstopp
Dorothy Sayers - Lord Peters största affär
Laura Ingalls Wilder - Vid Silversjöns strand
Neil Gaiman - Coraline
Cornelia Funke - Bläckhjärta
Wayne Worcester - The Monster of St. Marylebone

Februari
Emilie Flygare-Carlén - Rosen på Tistelön
P. J. Tracy - Snow Blind
Ian Rankin - Den hängande trädgården
Alan Bennett - Drottningen vänder blad
Laura Ingalls Wilder - Den lilla staden på prärien
Will Adams - The Alexander Cipher
Jeffery Deavers - Det tolfte kortet
Charles Dickens - Mysteriet Edwin Drood
Peter Robinson - I djävulens sällskap

Mars
Doris Lessing - Gräset sjunger
Agatha Christie - A Caribbean Mystery
Libba Bray - A Great and Terrible Beauty
Clive Cussler - Ormguden
China Miéville - Un Lun Dun

Så, 23 böcker allt som allt (förra året läste jag 18 böcker bara i januari... och 47 böcker under hela första kvartalet) och bara fem i mars, det lägsta antalet hittills. Men jag skyller på Drood som tagit enormt lång tid och som fortfarande inte är utläst. Jag har omkring 200 sidor kvar.

Röda böcker är omläsningar, som vanligt, och gröna har jag tidigare läst på ett annat språk. Fast jag är inte helt säker på att jag läst A Caribbean Mystery på svenska förut, men det måste jag nästan ha gjort.

Bäst det här kvartalet (utan inbördes ordning):

China Miéville - Un Lun Dun
Emilie Flygare-Carlén - Rosen på Tistelön
Markus Zusak - Boktjuven
Neil Gaiman - Coraline
Doris Lessing - Gräset sjunger

Bubblare: Alan Bennett - Drottningen vänder blad

Sämst:

Charles Dickens - Mysteriet Edwin Drood